Om delaktighet och sittbrunnshäng
Från Sjöräddningsstationen på Dalarö såg jag idag fantastiska bilder från Stockholms skärgård i höstskymning och solnedgång, och bilder från Själberget, skären i ytterskärgården där sälarna samlas. Inte många seglar så här års i vår skärgård, men segling pågår på många håll där det är varmare! Flera av våra tidigare kursdeltagare är ute och seglar på världshaven – långseglar egna båtar, hyr segelbåt i Medelhavet eller seglar med som gastar på båtar runtom i världen. Själv är jag tillbaka på Aura, min och min mans långfärdsbåt, och vi preparerar just nu båten för segling från Kanarieöarna till Kap Verde och vidare över Atlanten om några veckor.
Häromkvällen satt vi i en annan båts sittbrunn och samtalet kom in på ”vem gör vad ombord” – ett av mina favoritämnen att diskutera med andra par. Jag och Lasse delar på skepparskapet på Aura, och är noga med att fördela ansvaret mellan oss så att vi båda är delaktiga i alla viktiga beslut och göromål. Det kan tyckas extra viktigt när man seglar som vi gör nu, över öppet hav och med 700 sjömil till nästa hamn, att båda kan hantera båten och är överens om hur krissituationer ska hanteras. Men det är alltid viktigt för oss att vi båda är engagerade i allt kring seglingen och båtens skötsel och handhavande. Det handlar om att fortsätta utveckla oss själva, vår kunskap och vår nyfikenhet och lust att lära mer.
I ett av paren vi pratade med hade kvinnan ständigt en känsla av att inte bli involverad i besluten. Hennes man hade alltid tänkt klart kring sina beslut innan de hade ”skepparmöte”, det fanns sällan något att tillägga, upplevde hon. Vi frågade; ”vill du vara med om att till exempel fatta beslut om vägval och ta ställning till väderprognoser?” Ja, det ville hon verkligen. ”Så hur ska det kunna hända? Handlar det bara om att han ska involvera dig på ett tidigare stadium, eller kan det också handla om att du tar saken i egna händer och läser på själv? Skaffar dig en egen idé om läget?” Det här problemet handlar om att hon behöver skaffa sig kunskaper och att träna sig i verkliga situationer. Det handlar om att ge sig själv lite mer tillit. Och att inte lämna den ena parten ensam med hela ansvaret. Jag tror få av de som är ”enväldiga skeppare” egentligen vill vara det. Det är ju så mycket roligare och mer meningsfullt att dela!
Ett annat av paren som deltog i samtalet hade haft segelbåt bara i ett par år. Ingen av dem hade seglat tidigare, och båda var uppvuxna i fiskarfamiljer i Storbritannien så de kände havet väl. ”Så varför är det alltid din man som kör båten ut och in i hamn?” ”Han kan det bättre för han gör det ju hela tiden”, svarar hon. ”Jag skulle vilja men han tror inte att jag kan”. ”Jamen just det! Självklart kommer du inte att kunna manövrera båten förrän du börjar göra det! Och börja när det är lätt, och se till att du får tid att testa båtens manöverförmåga.” Två dagar senare var det hon som styrde båten ut ur hamnen.
Att se människor växa och fortsätta utvecklas ombord är så roligt. Liksom ett härligt sittbrunnshäng med vänner!