Hur lång tid tar det att segla till Kanarieöarna?

Hur lång tid tar det att segla till Kanarieöarna?

väggmålning madeira

Hu lång tid tar det att segla till Kanarieöarna?

En av de vanligaste frågorna vi fick innan vi gav oss iväg på vår långsegling var: ”Vad är målet, vart ska ni segla?” Och, när vi förklarat att vi inte hade något särskilt mål utan att vi ser resan i sig som ett sätt att leva och som en slags upptäcktsfärd, men att vi nog helt säkert skulle komma att passera Kanarieöarna, kom följdfrågan: ”Hur lång tid tar det att segla till Kanarieöarna?”

Ja, det beror på. Tiden existerar inte på ett absolut sätt när vi seglar så här. Dels ville vi först segla norrut mot Shetland och Orkney. Stanna ett tag i Skottland medan det var sommar. Sedan gick vi ibland i flera dygn i sträck, för att vi fått ett bra väderfönster, alltså en värdefull period med lämplig vind för att segla vidare. När vi på det sättet tagit oss ner över irländska sjön på dryga 50 timmar, kom en period med högtryck och lugnt soligt väder, och vi beslöt att stanna till på Scillyöarna. En sådan plats går inte alltid att segla till, eftersom öarna är låga och ligger utsatta mitt i havet. Vi tog väl vara på den gåvan, och stannade så länge vi kunde, en hel vecka.

Och på detta sätt fortfor vår resa – med passande av väderfönster och tidvattenströmmar, och med mestadels kortare seglingssträckor, ibland längre stopp av nödvändighet eller bara lust, och ibland med härliga långkörare som sträckorna över Irländska sjön och över Biscaya. Ibland fick vi istället vänta i flera veckor på att kunna segla vidare, eftersom vädret inte var lämpligt.

isles of scilly tresco
segling i skottland

Om vaktpass och preventergajar

När vi seglar längre sträckor än över dagen, delar vi in dagen och natten i vaktpass och byter av varandra. Fyra timmar i taget har vi koll på seglen, kursen, vädret, var vi är och på andra båtar i närheten. Under tiden vilar den andre, oftast i en av kojerna i salongen där det gungar mindre än framme i förpiken. När vi byter av varandra passar vi på att ta en timme eller två ihop – lagar mat, fixar med seglen om det behövs, småpratar om väder och vind och om vad vi sett och upplevt under vårt vaktpass. Ensam i sittbrunnen är jag alltid kopplad med en livlina. Att gå upp på däck ensam är inte ok för någon av oss utan att den andre är med på det. Men upp på däck måste vi emellanåt – för att ta ett rev i storseglet, för att koppla en spirbom till förseglet, eller en preventergaj till storseglet. När vi har vinden helt bakifrån är det så vi håller ut seglen och hindrar att de slår över åt fel håll. Spirbommen är nästan fem meter lång och sitter fast på masten i ena änden medan skotet från genuan leds genom den andra änden. Med vinden bakifrån kan vi ha storseglet, som ju redan sitter fast på en bom, åt ena hållet, fastspänd framåt med en lina, en preventergaj, och förseglet åt andra hållet.  På det sättet får vi maximal segelyta på vår lilla båt.

frivakt i babordskojen

I hamn och på svaj

Vi har förflyttat oss mellan länder, och märkt av skillnader i kulturer. Den första koppen kaffe i Frankrike i kontrast till kaffet i Storbritannien. Skaldjuren, galetterna och cidern i Bretagne. Hur båtarna ser ut i de olika länderna. Skiftningar i färgskalor och arkitektur. Den brittiska artigheten och den franska yvigheten. Musiken. Men marinorna liknar varandra överallt. Flytpontoner med ”fingers”, en liten smal brygga att förtöja ena långsidan längsmed. Nästan alltid är rutinen att man ropar upp marinan på VHF-radions kanal 9 för att anmäla sin ankomst. På vissa platser måste man förboka, och i en del hamnar kan det vara riktigt svårt att få plats. Ibland går det att ankra utanför men bara om vind och vågor inte är för besvärande.

Att ligga på svaj utanför en fin strand eller vid en mindre by kan annars, om vädret är rätt, vara det allra trivsammaste. I Galiciens rior i nordvästra Spanien hittade vi många sådana platser, och då är båtplatsen gratis och morgondoppet alltid nära. Ett bra ankare, ankarspel och rejält med kätting är viktiga utrustningsdetaljer. En rejäl jolle är livlinan till land. Vår är en gummijolle med stora pontoner och en 4 hk motor, som kan ta oss mot sjö och vind. Vi har satt hjul på den som går att fälla ner när vi ska dra upp jollen på stranden – för överallt här måste vi ta hänsyn till tidvattnet som gör att strandlinjen flyttar sig under dagen.

ankring galicien
wheels on the dinghy
aura at la gomera

Vatten som flyttar på sig

Tidvattnet ja. Kortfattat – man lär sig ganska snart! Vattnet vänder två gånger om dagen och drar iväg åt ena eller andra hållet. Jag brukar kalla den strömmen för ”hit-och-dit-vattnet”. De rörelserna orsakar i sin tur ”upp-och-ner-vattnet” dvs effekten att vattnet stiger två gånger om dagen och sjunker däremellan, ungefär var sjätte timme. Strömmen påverkar oss när vi ska ta oss fram på platser där det finns utstickande uddar eller smala sund – då vill vi helst inte ha strömmen emot oss. Höjden på tidvattnet är viktig att veta när vi ska ankra – så att det finns tillräckligt med vatten kvar under kölen även när det sjunker till lägsta nivån. Ytterligare en effekt är när tidvattenströmmen rör sig i motsatt riktning mot vinden. Då kan det bli besvärliga korta höga vågor, något vi alltid vill undvika. Tidvattnet är starkare och höjdskillnaderna större kring engelska kanalen och särskilt längs franska nordkusten. Men där vi är nu, på Kanarieöarna är strömmarna beskedliga eftersom det är långt mellan öarna så vattnet har gott om plats att passera. Här är höjdskillanden mellan hög- och lågvatten ungefär en meter just nu, när månen är halv. Strax efter fullmåne och efter ”ingen måne alls” är tidvattenskillnaden som störst och strömmarna som starkast.

tidvatten navionics

I marinorna finns alltid flytpontoner som följer med vattnet upp och ner, men ibland har vi lagt till längs med en fast stenkaj, och då gäller det att ha långa linor så att båten inte blir hängande i sina knapar när vattnet sjunker, och att se till att förtöja där det finns en stege i kajen så att vi kan ta oss ner till båten när den sjunker. Och, att vi har  tillräckligt med vatten  under kölen när tidvattnet når sitt minimum. Information om tidvattnet får vi genom  vårt digitala navigationssystem (Navionics i vårt fall), och det finns också tidvattentabeller att få i de flesta hamnar som har ett tidvatten av betydelse. Likaså finns tidvatteninformationen i nautika-almanackan ”Reeds” som är en bibel för långseglare. Där finns dessutom hamnbeskrivningar och en massa annan bra information för segling i  Europas atlantvatten.

reeds nautical almanac
kaj tidvatten

Saltvatten och gott om tid för säker segling

Så vad finns det mer för skillnader mellan att segla hemma i Stockholms Skärgård och att segla iväg ut i saltare vatten? Jo saltet så klart. Vattnet är så mycket saltare här än hemma i Östersjön, och salt binder vatten, så en sak jag är noga med är att alltid spola av kläder och saker som blivit översköljda av saltvatten efter en segling, innan de får komma in i båten. Salt på dynor och i sängkläder är no-no! I sittbrunnen har vi särskilda sittdynor när vi seglar, som inte suger åt sig vatten.

En annan skillnad är att segling nästan uteslutande sker i oskyddade vatten, där havet är ständigt närvarande. Det innebär att vi behöver ta hänsyn inte bara till vindriktning och strömmar utan även till våghöjd, särskilt på platser där djupet ändras radikalt och vågorna kan resa sig. Så var det till exempel i Biscayabukten och längs med Portugals kust. Där var det dessutom vanligt att hamnarna helt enkelt stängde när våghöjden blev för svår – det blev för farligt att passera in mellan vågbrytarna i hamnöppningarna. De där vågorna, eller dyningen, finns där hela tiden, men påverkas även av oväder ute på Atlanten, och av den lokala vinden. Under vår segling längs Portugals kust fick vi vänta länge ibland på att de rätta förhållandena skulle infinna sig. Förutom vindar, strömmar, vågor och stängda hamnar hade vi också späckhuggarna att ta hänsyn till, som har börjat angripa båtar och skada deras roder. Och de många fiskenäten och bojarna längs kusten. Vi valde därför att enbart segla i dagsljus den sträckan. Många före oss har sagt det och vi har också insett det – det viktigaste för säkerheten när man långseglar är att ha gott om tid, så att man inte blir tvungen att gå ut till havs med dåliga förutsättningar.

navionics biscaya

Stökigt i hamnen

Ibland letar sig vinden och dyningen in i hamnarna också, och skakar om bland båtarna. Då gäller det att ha bra förtöjningsmaterial! Kraftiga gummifjädrar och gott om linor av rätt sort – de som tänjer sig. En del använder sina gamla skot som förtöjningslinor, men skotlinor har helt andra egenskaper. De är stumma och orsakar därför kraftiga ryck i båtens knapar, med risk för otrevliga skador i båtens struktur. Knaparna är vi väldigt rädda om! Och alla ställen där linor kan skavas måste skyddas. Ett billigt sätt är att be att få en bit utrangerad brandslang från en brandstation att klippa till  och trä över linorna på de känsliga ställena. Vi hade det gungigt på Porto Santo och i Funchal på Madeira, mest beroende på att lågtryckens sydvästliga vindar tryckte på och skapade oro i hamnarna.

Kanarieöarna och härifrån

Vi har nu kommit till Kanarieöarna, efter att ha seglat från Lissabon via Porto Santo och Madeira. Så hur lång tid tog det för oss? Vi startade den 4 juni från Dalarö. Vi har mött andra som startade från Sverige i september. Det går det med, men seglingen blir jobbigare , riskerna större och stoppen kortare. Det är vinter på norra halvklotet, men som många vet är Kanarieöarna ett säkert solmål året runt. De flesta lågtrycken på Nordatlanten når inte hit ner, men det händer att vinden ryter till här också – Gran Canaria hade stormvindar i mellandagarna som gick hårt åt hamnen och båtarna där.

jollen lyfts upp funchal

Vi fortsätter att hålla koll på vädret och ser till att ligga på säkra platser. Just nu ligger vi på La Gomera, en av de minsta öarna som inte nåtts av massturismen. Det finns mycket att upptäcka, varje kanarieö har sin egen karaktär. Här kommer vi nu att övervintra i lugn och ro, medan många andra båtar seglar härifrån över Atlanten för att få några månader i Västindien. Därifrån finns sedan huvudsakligen tre val för dem; segla vidare genom Panamakanalen och ut i Stilla Havet, segla åter till Europa igen via Azorerna, eller lämna båten kvar i Västindien över orkansäsongen på sommaren och hösten. Några väljer att sälja sin båt i Västindien, och för den som vill köpa båt billigt kan det löna sig att leta båt där.

Men jag blir kvar med Aura och min man Lasse här på Kanarieöarna ända till april då vi reser hem till Sverige och lämnar Aura kvar här över sommaren. Hem för att sjösätta Esmeralda II, min Linjett 35, som väntar på Dalarö på sommarsäsongen i Stockholms Skärgård och i Östersjön. Till hösten återvänder vi till Aura, och tänker oss kanske att segla till Kap Verde och vidare över Atlanten nästa vinter. Planerna växer fram i takt med tiden och  vartefter vi förflyttar oss.

dinner on the cliffs

Försommarlängtan

Men nu börjar jag så smått längta efter att kunna lägga till i helt stilla vatten med fören mot en solvarm klippa. Att kryssa mellan öar och skär och njuta av långa sommarkvällar. Att igen få visa denna min värld för människor som vill veta mer om vad segling är och vart en segelbåt kan ta oss. För mig är båten en ultimat frihet, som i kombination med kunskap kan ta mig hur långt som helst, på både yttre och inre resor. Det är detta som driver mig, det är detta jag vill dela med mig av.

En sak till: Att långsegla är inte alls svårt, så länge du har gott om tid och en längtan till havet! Är du lagd åt det hållet – gå med i Oceanseglingsklubben, en fantastisk organisation, där du möter likasinnade och kan få tips och råd.

Varmaste seglarhälsningar från Birgitta Silfverhielm på S/Y AURA

 

Att växla liv – om Vind o Vattens växande och om vindar som drar till havs

Att växla liv – om Vind o Vattens växande och om vindar som drar till havs

boatcake

Att växla liv – om Vind o Vattens växande och om vindar som drar till havs

Nu är det fem månader sedan jag lämnade Dalarö med min man Lasse och hans båt Aura, en OE32. Vi bestämde oss för att segla iväg av flera olika skäl. Det viktigaste för min del var nog längtan till att leva ett enklare liv under en längre tid, med allt jag behöver inom räckhåll. Att få mer tid att leva till priset av en lite mindre budget. Att leva ett seglande liv kan så klart kosta hur mycket eller hur lite som helst beroende på vilken typ av liv en väljer och vilken båt. Men nu seglar vi en relativt liten båt – 32 fot, och vi är två som delar på utgifterna för båten och hamnavgifter.

aura och esmeralda ii
havet från sittbrunnen

Egentligen hade jag planerat och tänkt att segla i väg själv med min Linjett 35 Esmeralda II, den båt som jag byggt upp Vind o Vatten ihop med. Hon är verkligen min arbetskamrat och vän. Vi har gjort så mycket tillsammans under åren sedan jag köpte henne 2008. Och jag har aldrig förut delat båt med någon, alltid haft min egen. Redan 2009 seglade jag runt hela södra Östersjön och besökte Polen, Litauen, Lettland och Estland. Sommaren 2017 kom jag för första gången iväg på en egen segling utanför Östersjön, och lämnade Vind o Vatten åt sitt öde under en hel säsong. Det var innan Karin och Ulrika kom in i mitt och Vind o Vattens liv. Och innan jag träffade Lasse. Jag seglade till Shetland, Orkney och Skottland och blev borta i tre och en halv månad. Efter det var det helt uppenbart att jag var tvungen att göra om det, men längre, en hel vinter ville jag vara borta. Eller egentligen ännu längre. Kanske jättelänge, kanske få segla hur långt som helst. Och jag började planera, rustade båten än mer. Avfärd var planerad till sommaren 2020. Jag var beredd att ännu en gång lämna Vind o Vatten för att få genomföra min seglingsdröm. Jag hade börjat samarbeta med allt fler skeppare, så verksamheten kanske skulle kunna hållas flytande. Men mina visioner gick inte riktigt ihop. Jag ville ju själv också vara hemma på sommaren och jobba i mitt företag. Jag älskar mitt jobb och att få segla i Sverige på sommaren. Hur skulle det gå ihop med att ta båten och segla iväg på en längre resa i full frihet att inte behöva komma tillbaka? Och hur långt skulle jag egentligen klara eller vilja ta mig helt ensam? Visst känner jag trevliga människor som skulle vilja segla med mig, men det är inte idealiskt att hela tiden byta besättning. Jag funderade på att helt enkelt se mig själv som ensamseglare och släppa alla förtöjningar till land. Men jag började också fantisera om drömlösningar. Jag fick visioner. Att jag skulle möta någon som ville samma sak som jag, att denna någon kanske också hade en båt… att vi kanske skulle kunna segla med den ena båten och ha den andra kvar hemma…. Att jag skulle kunna komma hem emellanåt och fortfarande jobba med mitt företag på somrarna. Jag såg också för mig att det kunde finnas någon annan som skulle ta över allt praktiskt kring Vind o Vatten inklusive att ta seglingar och kurser, för att avlasta mig. Så att jag skulle få segla desto mer och längre, vara desto friare…

Tankens kraft kan vara stor, har det visat sig. För nu har precis allt det där hänt.

lasse och birgitta på aura

Min första date med Lasse i februari 2020 inträffade bara veckor innan covid lamslog världen – och långseglarvärlden. Jag insåg snart att min avsegling skulle få skjutas upp, av två skäl. Covid var det ena. Det andra var Lasse. Han var ju den där personen jag visualiserat, som ville samma sak som jag, som hade en nästan seglingsklar båt och som snart var klar med sitt yrkesliv och skulle bli fri att segla, långt och länge. Men tankarna och känslorna behövde mogna en tid.

Vårvintern 2021 fick jag kontakt med Karin. Jag hade efterlyst fler aktiva skeppare med egna båtar, gärna kvinnliga. Karin bodde i Paris och hade ingen båt, men hon undrade om hon ändå kunde hjälpa till på något sätt, och kanske behövde jag någon som tog hand om Leia? Leia var en 26-fots Albin Accent som jag haft i några år som uthyrningsbåt och kursbåt. Karin skulle komma hem till Sverige till våren och ville få möjlighet att segla och jobba med segling och seglingskurser. Vi hade ett samtal på Zoom mellan Paris och Dalarö och det uppstod en omedelbar ömsesidig tillit. Det bestämdes att Karin skulle anlända den 19 april till min tomt där mina båtar låg, och ta sig an Leias vårrustning och sedan hålla kurser på båten och sköta uthyrningen. Karin berättade att hon tidigare seglat aktivt med sin dåvarande partner, och att hon seglat mycket i Frankrike där hon bor – seglat på alla sätt hon kom över – kappsegling, transportsegling, hänga med vänner… hon hade också en vision om att skaffa en egen båt i Sverige, där hon brukade vistas under sommarmånaderna. Under vintern lever Karin dubbelliv inom dansvärlden, som före detta barockdansare, numera involverad i diverse dansproduktioner runtom i Europa. Inte helt fel yrke om man dubblerar som seglare!

img 3711 karin epoxi 2
karin och rorkulten
karin styr med foten

Ungefär samtidigt hade Ulrika hört av sig. Ulrika bodde i Stockholm, hade en Arcona 36 som låg inte långt från Dalarö, hade varit aktiv inom sjöscouterna som instruktör och dessutom lett eskaderseglingar för familjer. Ulrika hade ganska direkt känt att Vind o Vatten kunde erbjuda exakt det hon ville – en möjlighet att prova en alternativ väg till det yrkesliv, och liv, hon kände behövde förändras.  Hon hade arbetat som chef för kundmottagning i många år, och som coach i olika sammanhang och var van att möta människor. Men hon var också en frihets- och friluftsälskare, med en stor portion kreativitet och det hon ville erbjuda mig och Vind o Vatten var att hjälpa till med just de uppgifter jag själv behövde avlastning i – kundmottagning och organisering av det administrativa. Och så klart att ta seglingar med sin båt, som i så mycket liknar min egen. Dessutom hade Ulrika möjligheten att helt släppa taget om sitt tidigare yrkesliv och gå in till 100% för att jobba med Vind o Vatten.

img 3550 ulrika m besättning

Så, sommaren 2021 växlade dessa två fantastiska människor in på Vind o Vattens spår. Vi kom att lära känna varandra både snabbt och på djupet, och ganska snart kände vi att det var vi tre som skulle dra det här tåget vidare tillsammans. Samtidigt hade jag och Lasse beslutat att ge oss iväg på vår efterlängtade långsegling tidigt på sommaren 2022, så nu började en riktigt intensiv period med planering för framtiden.

Det visade sig att Karin var en fena på att jobba med hemsidor och dessutom helt hemma på det program som Vind o Vattens sida är byggd i. Och marknadsföring med snygga reels på Instagram och Facebook fixade hon också. Och så dröjde det inte länge innan hon förverkligade sin tanke om en egen båt – redan hösten -21 hittade hon sin Isola nere på västkusten, en Beason 36 i gott skick. Därmed hade vi tryggat tillgången på seglande skeppare med egna båtar inför min avsegling.

Karin Göta Kanal
Karin seglar Isola

Ulrika som arbetat med kundmottagning blev den som tog tag i att bygga upp verksamhetens produkter i ett helt nytt boknings- och betalsystem, en avgörande förändring för att jag skulle kunna avvaras från verksamheten. Tidigare hade jag ju skött precis allt själv, inklusive manuella bokningsbekräftelser och fakturor till var och en som bokat.  

img 6208 birgitta ulrika nov 21

I november 2021, för precis ett år sedan, genomförde vi en minikonferens ombord under en helg på Smådalarö Gård. Det blev startskottet för allt som har hänt sedan dess; Vi har tillsammans deltagit i ett utvecklingsprojekt för småföretagare inom besöksnäring arrangerat av Coompanion och Tillväxtverket, vi har skrivit samarbetsavtal, skapat nya produkter, reviderat hemsidan, och börjat arbeta väldigt medvetet kring de värden vi står för. Glädjen i seglingen, mötet med människor, den fantastiska natur vi får ta ut våra gäster till och en pedagogik kring segling som bygger mycket på känsla och inlyssnande av varandra, av samspel och växande.

 På väg tillbaka i mörkret på söndagkvällen efter två heldagars intensivt arbete i Esmeralda II.s ruff, blir vi upphunna i Edesösundet av ett fartyg från Kustbevakningen. Och mycket riktigt handlade det om en flygande besiktning – de kunde se att båten var registrerad för yrkesmässig drift, och ville se att jag hade alla papper i ordning. En kvinnlig kustbevakare äntrade båten och under stort allvar gick hon igenom pärmen med alla tillstånd, registreringsbevis och utbildningsbevis. Det var lite nervöst, hade jag allt i ordning? När hon var klar med genomgången sa hon; ”Det var roligt att se någon som har så bra ordning på sina papper, det är det inte många som har!” Det där är jag lite extra stolt över. Det var en fin avslutning på säsongen 2021.

kustbevakning

I år, 2022, fick Esmeralda segla bara en kurs innan hon lades på land i maj. Och där får hon nu vila tills vi tar paus från vår långsegling våren 2023. Då blir det åka av, då kommer jag, Karin och Ulrika alla tre ha våra båtar på samma ställe, i Vadviken på Dalarö, och det ska bli så roligt att få arbeta tillsammans igen!

img 9290 karin och rorskvinna

Just nu sitter jag i Auras sittbrunn och skriver under kapellet i sittbrunnen. Det regnar ute och är mörkt, men varmt. I morgon ska vi segla in till Lissabon från Cascais, och om någon vecka vänder vindarna så att vi kan gå ut på havet och segla mot Porto Santo och Madeira.

Att segla på det sätt jag gör nu är en utmaning av ett annat slag. Lasse och jag är båda vana skeppare, och nu turas vi om att köra båten ut och in i hamn varannan gång. Det är inte så helt lätt som man kan tro och en intressant lärdom för mig – för vi vill båda gärna lägga oss i vad den andre gör och tänker. På min egen båt brukar jag ofta stå tillbaka för att hjälpa deltagarna att hitta samspelet, men det är alltid en som är skeppare – antingen jag eller den som är tillförordnad för tillfället – den som står till rors och planerar en manöver. Men så är det ju ändå jag som är ytterst ansvarig på min egen båt. Ombord på Aura vill vi båda ta ansvar och det är bra. Det är så vi båda vill att det ska fungera. Det är urviktigt att båda/alla på en båt, särskilt när vi långseglar, har koll på hur båten fungerar och att kunna ta över för varandra till exempel när vi seglar dygnsvis och den ena måste sova medan den andra seglar. Men sen är det det här med att våga släppa på kontrollen. Och det här med invanda vanor. Vissa vanor har vi gemensamt, andra skiljer sig åt – och nu snackar vi detaljer! De där små detaljerna som vi båda varit vana vid att självklart bestämma över själva, och som vi nu faktiskt är två om, och inte alltid tänker och tycker lika om. Ska vi förbereda ditten och datten för avsegling kvällen innan eller nästa morgon? Ska vi laga middag nu eller om en timme? Hur varmt ska vi ha det ombord? Gå eller cykla till affären? Dyr hamn eller gratis ankringsvik? – vi har olika behov och ibland olika sätt att tolka information. Ibland tänker jag att det skulle vara enklare att segla ensam – mina beslut, mina konsekvenser. Men då studsar tanken snabbt tillbaka till att jag faktiskt har valt detta – att dela, hjälpas åt, nå längre tillsammans, valt kärlek och utmaningar, valt att fortsätta lära mig om vart seglingen och livet kan ta mig. Och nu är vi nära det som jag älskar mest av allt – att segla rakt ut på en ocean och få vara där i många dagar. I full tillit till att jag kan sova när Lasse seglar, och att jag kan segla när han sover. Och att vi kommer att kunna ta oss hur långt som helst. Kan jag inspirera andra att våga ge sig av och söka sig närmare sina visioner så har jag åstadkommit något utöver min egen resa.

lasse och birgitta på aura

PS: Vi kom fram till Porto Santo, den lilla ön utanför Madeira, den 23 november. Dagen innan fick vi celebert besök av en hel familj späckhuggare! Det var lite nervöst – men dessa var ”snälla” och ville oss inget ont, utan bara vara nära och undersöka vad Aura och vi var för en slags varelser. Vill du följa våra äventyr finns vi på Facebook, Aura at sea

Vi ses till våren! /Birgitta

orca
Äntligen Spanien, hamnliv i A Coruna

Äntligen Spanien, hamnliv i A Coruna

Marina Real A Coruna at night

Ikväll är det tomt och tyst i Marina Real i A Coruña. Vinden har stannat av, tillfälligt i alla fall, och många av de båtar som låg i hamnen medan kulingen varade och lågtrycket låg och tryckte här utanför, har nu givit sig av. På båda sidor om Aura är det bara tomt blankt vatten. Häromdagen kämpade vi med gnisslande förtöjningar och gungande båt och vi hade grannar bara en halvmeter ifrån oss.
Det uppstår lätt en känsla av familjär samhörighet när vi ligger så här ihop i en marina. Vi diskuterar tvättmaskinens funktioner i servicebyggnaden, vi delar oro för orca-attacker och vi får ibland nya vänner, eller bara fina samtal i förbifarten. Alla gör sin egen resa, men vi färdas på samma villkor. Om några dagar kommer nästa lågtryck och vinden piper i igen längs kusten, från fel håll för oss. Vi valde att stanna, när många andra gav sig av. Vi vill göra klart saker, hinna ikapp med oss själva och båten. Vi tar nästa väderlucka. Många små projekt pågår, och ingen brådska finns längre. Att tvätta lakan tar en hel dag. Lasse monterar ett fäste för våra livlinor. Byter lina på jollen till en starkare orange. Syr ihop en stark gummistropp med krokar, en bra att ha grej som till exempel kan avlasta en förtöjningslina utan att det blir för stumt. Åker och handlar kvällens middagsfisk till grillen. Jag sätter upp ett förvaringsnät vid min koj. Rengör och oljar kedjan på min hopfällbara cykel. Förbereder namngivning av vår jolle. Monterar nya linor till vårt vindroder. Hänger tvätt.

098b4eb8 3c75 4c45 a5ff e1a3364c8e75 1 105 c

Och så håller vi koll på hur det går för de sexton seglarna i Golden Globe Race, som startade från Sable d’Olonne i söndags och nu har seglat i motvind rakt igenom ett oväder på Biscaya. Några av dem passerar just nu hör utanför. Jag hejar på finnen, Tapio Lehtinen- jag har kappseglat sexa mot honom på 00-talet och minns hur skarp han var. Men vi hejar så klart också på Jeremy Bagshaw från Sydafrika som seglar Olleanna, en OE 32, alltså systerbåt till Aura. Olleanna är den minsta båten i den här jorden runt kappseglingen, som ska genomföras nonstop, solo, utan assistans och utan moderna navigationstekniker. Båtarna ska vara konstruerade som senast på 80-talet, och alla är långkölade. De seglar inte fort. Inte som ensamseglarna i Vendée Globe som är tillbaka efter dryga 70 dygn. Här handlar det om 6-8 månaders segling, där allt de behöver måste finnas med ombord.
På skärmen ser det ut som om man skickat iväg ett gäng biljardkulor över Biscayabukten- vägvalen är många och en del tycks ha somnat och seglat åt fel håll ett tag. Ett par har redan vänt om för att reparera skador och starta om, eller för att avbryta helt. Just idag passerar de ledande båtarna på havet utanför A Coruna. Både Tapio och Jeremy är bland de fyra i ledningen. Men det är långt kvar och nu ska de segla vidare mot Kanarieöarna och sedan ner och runda Sydafrika.

skärmavbild 2022 09 10 kl. 12.22.45
aase till rors på cirka

I en annan del av världen har Elen och Aase just kommit hem till Norge efter att ha lämnat sin båt Cirka på land hos en marina tvärs över bukten här i A Coruna. Vi mötte Elen och Aase för första gången på Rathlin Island i Nordirland. Vi tyckte omedelbart om dem, så som det ibland blir när man möts – det blir liksom kärlek vid första ögonkastet, besättningar emellan. Vi umgicks ett par kvällar i en säregen atmosfär av anarki, levande musik, krabbor och regnbågsflaggor, innan våra vägar skiljdes. Först i A Coruña fick vi fatt i varann igen, men då var situationen förändrad. Både Aase och Elen hade haft Covid, men för Aase hade det tagit så hårt att hon drabbats av svåra efterverkningar i form av stark ångest och trötthet. De hade kommit fram till att det enda rimliga var att lämna båten och åka hem för att få hjälp. Vi följer med dem när de kör båten över till marina Varadero där Cirka ska förvaras på land tills de kan komma tillbaka. Aase älskar havet så mycket och vi vet ju att hon inte egentligen vill det här. Att tvingas åka hem. Men denna underliga sjukdom har sina egna vägar. Vi tar emot färskvarorna som de har kvar ombord, och adopterar en krukväxt som vi så klart döper till mini-Cirka, så att vi ska komma ihåg att tänka på dem. När den riktiga Cirka står tryggt på betongen tar Elen och Aase en taxi till ett hotell över natten och är borta.

7dc0c9ec 0430 4954 b9f4 3ca5d01feb67 1 105 c
orca skada2
lagning av skada rasmus

Vi går runt på varvet och upptäcker att här står flera av båtarna som skadats i späckhuggarattacker. Jag dokumenterar skadorna på fyra båtar. Vi förundras över de enorma krafterna hos dessa djur, som kan väga väl så mycket som en segelbåt, och som samarbetar i grupp och framförallt ger sig på båtarnas roder. Det är en ny företeelse sedan några år, och det händer bara i området kring Spaniens och Portugals atlantkust. Ingen vet exakt varför det sker, men alla pratar om det. Alla, vi också, vill så klart skydda oss från att få våra roder skadade eller få strukturella skador på båten. De skador vi ser på varvet visar tydligt och inte förvånande, att det är den svagaste länken som brister. På en långkölad båt är det roderinfästningarna som skadats mer än själva rodret. På båtarna med frihängande roder har späckhuggarna tagit stora tuggor av roderbladen eller böjt och knäckt rodren. På alla båtar med rattstyrning har styrmekanismen inne i båtarna skadats, enligt en av de drabbade som vi pratade med. Det är så klart en mardröm att råka ut för något sådant här på havet, särskilt om det leder till att båten inte går att styra. Så vad kan vi göra om vi skulle möta dem till havs? Många har provat att ta ner segel och backa båten – då verkar det bli svårare för späckhuggarna att komma åt rodret och de verkar inte vilja riskera att göra sig illa på propellern. Andra använder alla möjliga tilltag för att skrämma bort dem – antingen med starka ljud som smällare eller särskilda ”pingers” som ger ifrån sig för späckhuggarna obehagliga ljud under vattnet, eller genom att hälla ut diverse diskuterbara vätskor i vattnet som klorin eller diesel. Allt så klart olagligt enligt spanska myndigheter. Frågan kokar ner till; vad har djuren rätt att göra mot oss? och vad har vi rätt att göra mot dem för att skydda oss? och varför gör de så här, över huvud taget? Det är ett helt nytt beteende som inte tidigare har observerats.

Det var en späckhuggarfamilj som började för tre år sedan, och sedan har de lärt ut metoden till fler. De är intelligenta djur, skickliga på att arbeta i grupp. De tycks triggas av segelbåtsroder, som kanske påminner dem om fenorna på de djur de annars jagar, som till exempel tonfisk. Segelbåtar simmar inte så snabbt ifrån dem och går därför bra att använda som övningsobjekt, kan man tänka. Men ingen vet med säkerhet. Forskare och journalister liksom alla som seglar här, vill så klart gärna ha svar på frågan, utifrån sina olika perspektiv.
Hittills har vi inte sett några späckhuggare men gott om delfiner, som skickligt simmar runt båten och hänger vid både fören och aktern utan att så mycket som nudda. Det är deras sätt att dansa med oss, och det har vi så klart ingenting emot! Men kommer de och riskerar att skada oss, vill vi gärna försöka göra så att de tröttnar, samtidigt som vi inte vill utsätta djuren för någon skada. Det är en svår balansgång. Vi är inte vana vid att en annan art hotar oss.

Hälsningar från A Coruna och Birgitta och Lasse

Marina Real A Coruna
Mot sydligare vatten, och varning för orcas!

Mot sydligare vatten, och varning för orcas!

Delfiner

Under alla år jag har seglat, i alla tänkbara former, är det detta som jag har älskat mest; den samlade känslan av närvaro, när telefoner och internet slocknar och min uppmärksamhet istället fångas av sillgrisslor och havssulor. Vi är på besök i deras farvatten nu. Fåglarnas och sälarnas och delfinernas, och de många sorternas sjögräs, som faktiskt går att äta! Sjökorten är fulla av linjer som markerar gränser, djup och förbud, varningar för u-båtar och skjutfält, strömvirvlar och magnetiska missvisningar. Ändå ligger havet här som en blå och blöt matta omkring mig, drar Aura med sig i sina strömrörelser och hissar henne upp och nerför vågor med vindens hjälp. Havet ligger här och bara är.

Skottland, strömt vatten

Vi är på väg söderut, mot allt varmare vatten. Jag seglar med min man Lasse, som även han har många år bakom sig med segling i olika former. Aura är Lasses båt, en OE32, från 80-talet, stark och mycket erfaren. Min Esmeralda II ligger ju kvar hemma för att kunna användas i Vind o Vatten nästa sommar, då vi gör paus i långseglingen. Vi har planerat vår segling tillsammans och jobbat med båten nästan på heltid i flera månader innan avfärden från Dalarö den 4 juni. Nu har vi varit ute i lite mer än två månader, och hunnit segla till Camaret-sur-mer nära Brest i Frankrike. Vi har seglat via Norge, Shetland, Orkney, Caledoniska kanalen, Skottland, Nordirland, Wales och Scillyöarna, som hör till Storbritannien. Nästa steg blir att korsa Biscayabukten, som är ökänd för svår sjö när det blåser hårt från Atlanten, men just nu även för sina späckhuggare.​

Scillyöarna

Många undrar vad för kunskaper som krävs för att ge sig iväg på en långsegling. Jag skulle vilja omformulera frågan till vilka egenskaper som krävs – hos seglaren så väl som hos båten. Många tror att man behöver vara väldigt erfaren och bra på att segla för att kunna segla långt men jag har stött på flera för vilka långseglingen var den första seglingen, och de har lärt sig längs vägen. Viktiga egenskaper är med andra ord nyfikenhet och vetgirighet, och att ha ett praktiskt handlag. Det kan också underlätta att vara bra på att samarbeta (om du inte ska segla ensam, men då krävs i stället en ytterligare uppsättning egenskaper), att ha förmåga att bedöma risker, ha ett konsekvenstänkande, klara av att leva i ett litet utrymme och ha ett bra minne för var saker finns ombord. Det är en fördel att kunna stå tillbaka med sina personliga behov för det gemensammas bästa, att ha en vilja att konstant lära nytt och att visa generositet på alla plan. Båtlivet kan ha många skiftande sidor som behöver genomlevas -från att laga trasiga toaletter och motorer till att hänga på stranden med trevliga båtgrannar. 

Lågvatten på Tresco, Scillyöarna
Vi närmar oss Frankrike
St Agnes Scillyöarna

Både jag och Lasse har under våra år som seglare byggt upp en ansenlig mängd erfarenheter, och självklart hjälper det oss! Med kunskaper som är praktiskt erfarna känner vi oss trygga med att vi oftast tänker och planerar våra seglingar rätt i förhållande till vindar och strömmar, vi har med oss reservdelar så vi kan laga en del saker som kan tänkas gå sönder (exempelvis toaletten och motorn…) Vi vet vad som är viktigt att ta med ombord, men har ändå glömt många saker som får kompletteras längs vägen. Och vi fortsätter att göra misstag – det är ju genom dem som de praktiska kunskaperna utvecklas.  Vi har ännu inte under denna resa gjort generalmisstaget – som är att glömma stänga luckor där vatten kan komma in. Det är inte kul med sjöar av saltvatten rätt in i förpiken, där vi sover. Vi har dock båda tidigare redan gjort det misstaget, så kanske har vi lärt läxan och slipper nu…

Med andra ord – ett av mina bästa tips; stäng alla ställen där vatten kan komma in, innan du seglar ut på ett hav! 

Auras däck lastat

En annan sak vi alltid gör innan vi seglar iväg är att stuva allting ordentligt och surra fast sådant som ligger på däck så att det klarar båtens rörelser och eventuellt översköljande sjö. På Aura har vi vår gummijolle, två SUP.ar, fem dunkar med diesel och några extra vattendunkar, allt surrat på däck. Andra saker får byta plats, som våra hopfällbara cyklar som ibland får stå på däck men under segling kan stuvas in i stickkojen ihop med sjukvårdsväska, stormsegel, kameraväska och dykväska och annat som är bra att ha till hands. 

Sjökojen fullpackad
Den praktiska sittbrunnskudden

I salongen används den ena kojen som sjökoj, dvs där kan vi sova när det blir för gungigt att ligga i förpiken längst fram. Men när vi färdas över ett stilla hav i lugnt väder, blir sjökojen med sin uppspända segelduk istället ett utmärkt ställe att lägga sådant som ska hållas på plats under seglingen, som ruffluckan, utebordet och alla sittbrunnskuddar som inte får bli blöta. När vi seglar skvätter det gärna in lite saltvatten i sittbrunnen så då använder vi istället dynor som inte kan suga åt sig vatten och som ligger kvar där man lagt dem. De kilformade som är köpta på hjälpmedelsbutik är mina favoriter, de går även att använda för att kompensera båtens lutning när man ska äta mat och ställa ifrån sig tallriken, eller bara vill sitta bekvämare. Ja ni förstår. Så där håller det på, uppfinningsrikedom adderar jag till listan på egenskaper som är bra att ha. Uppfinningsrikedom kan exempelvis användas till att släcka ljud. Ljud som inte ska finnas vill säga. Under segling över hav låter det en del om båten tack vare rörelserna i sjön – det kan gnissla om delar i riggen eller slå i segel som rör sig med båtens rörelser. 

Men om samtidigt kaffemuggarna börjar fara runt i en av kökslådorna eller konservburkar börjar rulla i kölsvinet, eller luckor glappar och glas klirrar, då vill jag få tyst på dessa överflödiga ljud. Det är viktigt av flera skäl – dels för att kunna sova, dels för att kunna höra andra ljud som kan tyda på att något inte står rätt till. Uppfinningsrikedomen kan då yttra sig i att t ex ulltofflor, kökshanddukar och kalsonger kan få hel nya användningsområden.

Sova gör vi så klart medan vi seglar, om vi seglar längre sträckor. Då turas vi om och sover ofta fyra timmar i taget. Om vi behöver gå upp på däck för att till exempel reva storseglet, gör vi det alltid när båda är vakna. Och kommer det delfiner eller valar är det så klart ok att bli väckt!

Fullmåne på Engelska kanalen

Båten styr vi oftast med vindroder eller elektrisk autopilot, så vakthållningen består i att justera kursen då och då, ha koll på strömmarnas riktning och fart, hålla utkik och se till att vi inte krockar med andra båtar. De flesta båtar på haven har idag AIS-sändare som gör att de syns på andras sjökortsplottrar, så också vi. Det är roligt att hålla lite koll på var olika båtar befinner sig – vissa har vi hållit kontakt med sedan innan vi avseglade, andra har vi lärt känna längs vägen. Många har seglat tur och retur Skottland men nu möter vi allt fler som är på väg söderut för att övervintra i Karibien eller i Spanien/Portugal. Själva har vi inte helt bestämt oss för om vi ska segla över Atlanten i vinter eller vänta till nästa säsong. Dit seglar man på senhösten eller vintern, och vistas där under vinter och vår. Under sommaren är det orkansäsong så då ska man hålla sig därifrån.

AIS-mål mellan Lands End och Frankrike

Även på den här sidan av Atlanten finns orosmoln. Just nu ökar attackerna från orcas, eller späckhuggare, som ger sig på båtar och biter sönder deras roder. Över tvåhundra segelbåtar har blivit attackerade hittills i år från Gibraltar och hela vägen upp mot där vi nu befinner oss i nordvästra Frankrike, norr om Biscayabukten. Alla seglare pratar om det, hur man ska bete sig för att undvika dem, vad göra om man blir attackerad, och varför dessa vackra djur över huvud taget ger sig på att göra något sådant, det är ett nytt fenomen sedan ett par år tillbaka. Vi frågar varandra; ger de sig på roder av stål eller aluminium? Gillar de även långkölade båtars roder, som inte hänger fritt under båten? Ska de skrämmas bort med buller och bång eller ska man vara tyst som en mus och gömma sig i båten? Det finns många olika teorier, men verkligheten tyder på att vem som helst kan drabbas. Späckhuggarna lär av varandra och de blir fler och fler som ägnar sig åt den här ”leken”. Det har nu till och med hänt att båtar har sjunkit för att hjärtstocken som håller rodret har skadats så mycket att de börjat ta in vatten. Som tur är kan inte det drabba Aura. Hon har ingen hjärtstock som går genom skrovet utan rodret hänger bakpå båten och följer skrovet hela vägen ner till dess lägsta punkt. Dock är det en realitet att vi mycket väl kan träffa på orcas på havet när vi ska segla över Biscaya, och vad vet vi, de kanske gillar att leka med Auras roder. De följer tonfiskstimmen som sakta rör sig norrut, och just nu sker de flesta attackerna därför just kring Spaniens nordvästra hörn, utanför A Coruna och Galicien som är populära mål för seglare på väg söderut.

Passerar Saint Matthieu, innanför Ile d'Ouessant

Vi hänger kvar här i Bretagne ett tag till, här är så härliga seglingsmiljöer och man kan verkligen se vilken nationalsport segling är! Varje dag pågår något eller flera seglingsevent i bukten utanför Camaret-sur-mer och här finns allt från en replika av Peter den stores skepp från 1712 till supermoderna kappseglingsbåtar och gaffelriggade skutor. Och så alla långseglare från många länder som mellanlandar här innan hoppet över Biscaya. Det är lätt att leva här, där vi kan köpa färsk fisk och skaldjur så ofta vi vill till bra priser, sandstränderna är långa och det finns många fina promenader och mycket att upptäcka. Och som vanligt massor att pyssla med på båten.

Birgitta och Lasse kastar loss

Birgitta och Lasse kastar loss

Birgitta och Lasse på Aura

Den 4 juni tio minuter över ett släppte vi förtöjningarna från piren i Askfatshamnen för att sätta kurs söderut. Vi, är jag Birgitta, som äger och driver Vind o Vatten, och Lasse, min lagvigde man sedan en månad tillbaka. Båten heter Aura, är en OE32 och kom med Lasse in i mitt liv. Esmeralda II, min Linjett 35, ligger på land. Lite märkligt känns det, att ta upp båten i maj, konservera motorn och täcka över den för att låta den vila ett helt år. Esmeralda II som jag skulle ha gett mig i väg med på långsegling redan 2020, men så kom Lasse emellan. Och så kom Covid -19 och världen stängde ner. Nu öppnar den upp igen, alltmer, och vi har fattat nya livsbeslut båda två, och tillsammans. Esmeralda II stannar hemma på tomten i Dalarö för att finnas till hands nästa vår, och Aura följer oss ut i världen.  

Marsipan-Aura och riktiga Aura. Foto: Peter Dickson

Det här är alltså på sätt och vis fråga om en bröllopsresa. Det är också fråga om en resa som jag planerat och vetat att jag skulle göra, ända sedan jag långseglade för första gången 1986-87. Att jag skulle genomföra en långsegling på egen köl. Det var inte en längtan – mer en visshet. Att det var dit livet skulle leda mig.

Livet har alltmer kommit att handla om segling för min del – efter förra långseglingen kom jag hem och ville inte sluta segla, så jag började arbeta som seglingsinstruktör. Efter många somrar med Båtägarskolan startade jag Vind o Vatten 2005. 2008 kom Esmeralda II in i mitt liv och vi började göra längre seglingar tillsammans parallellt med att vi också jobbade ihop med seglingskurser och charter. Somrarna var bara segling, ingenting annat från maj till oktober. Vi drog runt Östersjön till Polen och de baltiska länderna 2008, gjorde flera resor till Gotland och Åland/Finland under de följande åren och 2017 lämnade jag Vind o Vatten under en hel säsong för att segla till Shetland och Skottland under drygt 3 månader. Det var mitt eget projekt, efter flera års förberedelser av båten och mig själv. Med ombord var sju kvinnliga vänner i olika konstellationer, och delar av sträckan seglade jag ensam. Givetvis fick jag mersmak!

Foto Birgitta Silfverhielm

Nästa steg skulle bli att genomföra en riktig långsegling, och vara borta över en vinter. Egentligen ville jag nog segla längre än bara över en vinter. Jag ville leva det liv en lever när en reser med båt. Ett liv med små behov och närhet till vindarna och de grundläggande förutsättningarna, ett liv i en flytande kapsel som är i stort sett självförsörjande på energi och där allt finns inom räckhåll. Men vad skulle hända med Vind o Vatten om jag seglade iväg? Mer och mer har ju mitt seglingsföretag också blivit det jag lever av. Ville jag verkligen lämna alltihop för en längre tid?

Ett litet frö började gro, en tanke om att det skulle ju vara bra om jag hade en båt att segla iväg med och en att ha kvar här hemma så att jag kunde resa hem och jobbsegla på sommaren… och så skulle det kanske finnas en partner, en närmaste, att segla med, som gjorde att vi skulle slippa passa tider och byta besättning hela tiden…

…och ibland är det så med föreställningar jag har, att de tar sig fysisk form. För i början av 2020 mötte jag Lasse, som hade ungefär samma idé som jag om att segla iväg långt och som äger Aura, en stark och fin OE32, en beprövad långfärdsbåt. Han och Aura ville gärna på äventyr ihop med mig. Så kom det sig att vi beslöt oss för att slå oss ihop om den här seglingen, att rusta Aura för en längre segling, och att lämna Esmeralda II hemma.

Lite kvar att stuva. Kapellvägg som vindskydd.

Nästa sommar kommer jag och Esmeralda II att vara klara att ta emot gäster och kursdeltagare ombord igen, och att servera berättelser från vår första etapp av seglingen. Aura kommer lämnas någonstans längs vägen, så att vi kan fortsätta seglingen nästa höst.

stuvningslista
Gosedjuren ska med!
Frivakten sover. Foto Lasse Bremberg.

Under den säsong som nu inleds, kommer Vind o Vatten att skötas av två superproffs, Ulrika Lewander och Karin Modigh. Jag har för första gången släppt förtöjningarna till mitt älskade företag, och det skulle jag inte göra till vem som helst! Men allt har löst sig så fantastiskt bra; Ulrika tar hand om alla kundbokningar i vårt nya bokningssystem, Karin sköter marknadsföring, web och sociala medier, och jag sköter ekonomin och bokföringen på distans. Det är väldigt roligt att arbeta ihop med så briljanta och personliga medarbetare! Ni som är hemma och vill segla, ta chansen att lära känna dem genom att boka in en segling, kurs eller coachning. 

Jag ska inte bara ösa beröm över Karin och Ulrika utan även nämna att vi har fler skeppare och coacher som jobbat med oss länge, som Thomas Bindzau, Anna Drougge och Eva Söderstedt och några nya, som Kim Silfving, Jonas Dolk och våra två coachning-klippor på västkusten Cilla Johannisson och Åsa Nordahl. De ska nog klara att tillsammans täcka upp för mig!

Landsort passeras. Foto L Bremberg.

I skrivande stund har vi hunnit till Kalmar, och fortsätter nu söderut runt kusten. Vi hamnar lite där vi hamnar, beroende på väder, vindar och tillfälligheter. Men riktningen är satt mot Shetland och vi kommer inte lata oss innan vi är där! Med oss ombord har vi en hel del som ska monteras och fixas med, segelbåtsfix är en ständig del av långseglarens vardag eftersom det är så mycket som ska vara funktionellt i vår seglarvardag, där vi ibland seglar dygn i sträck och turas om att sova och samtidigt ska kunna leva som vanligt med matlagning och andra funktioner.

Under min långsegling kommer jag att skriva här och på Facebook för att dela med mig av våra erfarenheter och upplevelser, så att du som drömmer om att långsegla eller bara vill hänga med från soffan hemma, får en chans att ta del av vår resa. På Facebook finns en grupp som heter Aura at sea, https://www.facebook.com/groups/auraatsea, där vi lägger ut dagliga uppdateringar om hur vi har det och ibland livesänder. Välkommen att ansluta! Med tiden har jag ambitionen att även göra planlagda livesändningar där ni kan delta och ställa frågor om långsegling. Och mer kommer! Till dess, segla väl och njut av sommaren som är i antågande!

Aura lämnar kajen kl 13.10 den 4 juni 2022. Foto Ludwig Hellström.

Friheten att segla, friheten att mötas

Friheten att segla, friheten att mötas

Birgitta Silfverhielm

Nu är våren här och vi rustar våra båtar, dessa farkoster som utgör en så stark frihetens symbol. Vi får fritt segla i våra skärgårdar och på våra hav, en frihet värd att försvara och aldrig ge upp.

Jag och min blivande man, Lasse, rustar nu vår långfärdsbåt för att om bara ett par månader ge oss ut i världen, på egen köl. Allt vi behöver finns med oss ombord. Vi kan klara oss länge på havet om vi har tänkt rätt om den utrustning vi lastar ombord. 

Att leva enkelt och fokusera på friheten är det budskap jag vill förmedla idag. För många seglare betyder båtlivet att släppa taget om stressen i land och gå upp i den natur vi är en del av. Det är extra viktigt i en tid med annalkande klimatförändringar, och påminner mig om att ta ansvar för hur jag lever. Jag skulle gissa att vi kommer göra ett mycket litet avtryck i atmosfären med min mans lilla 32 fots båt, som mestadels drivs fram med vindens kraft. Vi seglar först mot Skottland och sedan vidare söderut till vintern. Till nästa sommar är jag tillbaka i verksamheten och sjösätter Esmeralda II, min Linjett 35, för att åter ta vid med seglingar här hemma.

Att under de senaste årens pandemi välja segling i stället för en utlandsresa på semestern har öppnat en ny värld för många. Nu behöver vi fortsätta att tänka medvetet om hur vi reser, och hur vi förhåller oss till planeten som föder oss. Jag är glad att ha byggt Vind o Vatten på en hållbar grund, och så tacksam för alla människor jag fått möta och segla med genom åren. 

Segla i frihet! 
Birgitta Silfverhielm, ägare och grundare av Vind o Vatten