Äntligen Spanien, hamnliv i A Coruna

Äntligen Spanien, hamnliv i A Coruna

Marina Real A Coruna at night

Ikväll är det tomt och tyst i Marina Real i A Coruña. Vinden har stannat av, tillfälligt i alla fall, och många av de båtar som låg i hamnen medan kulingen varade och lågtrycket låg och tryckte här utanför, har nu givit sig av. På båda sidor om Aura är det bara tomt blankt vatten. Häromdagen kämpade vi med gnisslande förtöjningar och gungande båt och vi hade grannar bara en halvmeter ifrån oss.
Det uppstår lätt en känsla av familjär samhörighet när vi ligger så här ihop i en marina. Vi diskuterar tvättmaskinens funktioner i servicebyggnaden, vi delar oro för orca-attacker och vi får ibland nya vänner, eller bara fina samtal i förbifarten. Alla gör sin egen resa, men vi färdas på samma villkor. Om några dagar kommer nästa lågtryck och vinden piper i igen längs kusten, från fel håll för oss. Vi valde att stanna, när många andra gav sig av. Vi vill göra klart saker, hinna ikapp med oss själva och båten. Vi tar nästa väderlucka. Många små projekt pågår, och ingen brådska finns längre. Att tvätta lakan tar en hel dag. Lasse monterar ett fäste för våra livlinor. Byter lina på jollen till en starkare orange. Syr ihop en stark gummistropp med krokar, en bra att ha grej som till exempel kan avlasta en förtöjningslina utan att det blir för stumt. Åker och handlar kvällens middagsfisk till grillen. Jag sätter upp ett förvaringsnät vid min koj. Rengör och oljar kedjan på min hopfällbara cykel. Förbereder namngivning av vår jolle. Monterar nya linor till vårt vindroder. Hänger tvätt.

098b4eb8 3c75 4c45 a5ff e1a3364c8e75 1 105 c

Och så håller vi koll på hur det går för de sexton seglarna i Golden Globe Race, som startade från Sable d’Olonne i söndags och nu har seglat i motvind rakt igenom ett oväder på Biscaya. Några av dem passerar just nu hör utanför. Jag hejar på finnen, Tapio Lehtinen- jag har kappseglat sexa mot honom på 00-talet och minns hur skarp han var. Men vi hejar så klart också på Jeremy Bagshaw från Sydafrika som seglar Olleanna, en OE 32, alltså systerbåt till Aura. Olleanna är den minsta båten i den här jorden runt kappseglingen, som ska genomföras nonstop, solo, utan assistans och utan moderna navigationstekniker. Båtarna ska vara konstruerade som senast på 80-talet, och alla är långkölade. De seglar inte fort. Inte som ensamseglarna i Vendée Globe som är tillbaka efter dryga 70 dygn. Här handlar det om 6-8 månaders segling, där allt de behöver måste finnas med ombord.
På skärmen ser det ut som om man skickat iväg ett gäng biljardkulor över Biscayabukten- vägvalen är många och en del tycks ha somnat och seglat åt fel håll ett tag. Ett par har redan vänt om för att reparera skador och starta om, eller för att avbryta helt. Just idag passerar de ledande båtarna på havet utanför A Coruna. Både Tapio och Jeremy är bland de fyra i ledningen. Men det är långt kvar och nu ska de segla vidare mot Kanarieöarna och sedan ner och runda Sydafrika.

skärmavbild 2022 09 10 kl. 12.22.45
aase till rors på cirka

I en annan del av världen har Elen och Aase just kommit hem till Norge efter att ha lämnat sin båt Cirka på land hos en marina tvärs över bukten här i A Coruna. Vi mötte Elen och Aase för första gången på Rathlin Island i Nordirland. Vi tyckte omedelbart om dem, så som det ibland blir när man möts – det blir liksom kärlek vid första ögonkastet, besättningar emellan. Vi umgicks ett par kvällar i en säregen atmosfär av anarki, levande musik, krabbor och regnbågsflaggor, innan våra vägar skiljdes. Först i A Coruña fick vi fatt i varann igen, men då var situationen förändrad. Både Aase och Elen hade haft Covid, men för Aase hade det tagit så hårt att hon drabbats av svåra efterverkningar i form av stark ångest och trötthet. De hade kommit fram till att det enda rimliga var att lämna båten och åka hem för att få hjälp. Vi följer med dem när de kör båten över till marina Varadero där Cirka ska förvaras på land tills de kan komma tillbaka. Aase älskar havet så mycket och vi vet ju att hon inte egentligen vill det här. Att tvingas åka hem. Men denna underliga sjukdom har sina egna vägar. Vi tar emot färskvarorna som de har kvar ombord, och adopterar en krukväxt som vi så klart döper till mini-Cirka, så att vi ska komma ihåg att tänka på dem. När den riktiga Cirka står tryggt på betongen tar Elen och Aase en taxi till ett hotell över natten och är borta.

7dc0c9ec 0430 4954 b9f4 3ca5d01feb67 1 105 c
orca skada2
lagning av skada rasmus

Vi går runt på varvet och upptäcker att här står flera av båtarna som skadats i späckhuggarattacker. Jag dokumenterar skadorna på fyra båtar. Vi förundras över de enorma krafterna hos dessa djur, som kan väga väl så mycket som en segelbåt, och som samarbetar i grupp och framförallt ger sig på båtarnas roder. Det är en ny företeelse sedan några år, och det händer bara i området kring Spaniens och Portugals atlantkust. Ingen vet exakt varför det sker, men alla pratar om det. Alla, vi också, vill så klart skydda oss från att få våra roder skadade eller få strukturella skador på båten. De skador vi ser på varvet visar tydligt och inte förvånande, att det är den svagaste länken som brister. På en långkölad båt är det roderinfästningarna som skadats mer än själva rodret. På båtarna med frihängande roder har späckhuggarna tagit stora tuggor av roderbladen eller böjt och knäckt rodren. På alla båtar med rattstyrning har styrmekanismen inne i båtarna skadats, enligt en av de drabbade som vi pratade med. Det är så klart en mardröm att råka ut för något sådant här på havet, särskilt om det leder till att båten inte går att styra. Så vad kan vi göra om vi skulle möta dem till havs? Många har provat att ta ner segel och backa båten – då verkar det bli svårare för späckhuggarna att komma åt rodret och de verkar inte vilja riskera att göra sig illa på propellern. Andra använder alla möjliga tilltag för att skrämma bort dem – antingen med starka ljud som smällare eller särskilda ”pingers” som ger ifrån sig för späckhuggarna obehagliga ljud under vattnet, eller genom att hälla ut diverse diskuterbara vätskor i vattnet som klorin eller diesel. Allt så klart olagligt enligt spanska myndigheter. Frågan kokar ner till; vad har djuren rätt att göra mot oss? och vad har vi rätt att göra mot dem för att skydda oss? och varför gör de så här, över huvud taget? Det är ett helt nytt beteende som inte tidigare har observerats.

Det var en späckhuggarfamilj som började för tre år sedan, och sedan har de lärt ut metoden till fler. De är intelligenta djur, skickliga på att arbeta i grupp. De tycks triggas av segelbåtsroder, som kanske påminner dem om fenorna på de djur de annars jagar, som till exempel tonfisk. Segelbåtar simmar inte så snabbt ifrån dem och går därför bra att använda som övningsobjekt, kan man tänka. Men ingen vet med säkerhet. Forskare och journalister liksom alla som seglar här, vill så klart gärna ha svar på frågan, utifrån sina olika perspektiv.
Hittills har vi inte sett några späckhuggare men gott om delfiner, som skickligt simmar runt båten och hänger vid både fören och aktern utan att så mycket som nudda. Det är deras sätt att dansa med oss, och det har vi så klart ingenting emot! Men kommer de och riskerar att skada oss, vill vi gärna försöka göra så att de tröttnar, samtidigt som vi inte vill utsätta djuren för någon skada. Det är en svår balansgång. Vi är inte vana vid att en annan art hotar oss.

Hälsningar från A Coruna och Birgitta och Lasse

Marina Real A Coruna
Mot sydligare vatten, och varning för orcas!

Mot sydligare vatten, och varning för orcas!

Delfiner

Under alla år jag har seglat, i alla tänkbara former, är det detta som jag har älskat mest; den samlade känslan av närvaro, när telefoner och internet slocknar och min uppmärksamhet istället fångas av sillgrisslor och havssulor. Vi är på besök i deras farvatten nu. Fåglarnas och sälarnas och delfinernas, och de många sorternas sjögräs, som faktiskt går att äta! Sjökorten är fulla av linjer som markerar gränser, djup och förbud, varningar för u-båtar och skjutfält, strömvirvlar och magnetiska missvisningar. Ändå ligger havet här som en blå och blöt matta omkring mig, drar Aura med sig i sina strömrörelser och hissar henne upp och nerför vågor med vindens hjälp. Havet ligger här och bara är.

Skottland, strömt vatten

Vi är på väg söderut, mot allt varmare vatten. Jag seglar med min man Lasse, som även han har många år bakom sig med segling i olika former. Aura är Lasses båt, en OE32, från 80-talet, stark och mycket erfaren. Min Esmeralda II ligger ju kvar hemma för att kunna användas i Vind o Vatten nästa sommar, då vi gör paus i långseglingen. Vi har planerat vår segling tillsammans och jobbat med båten nästan på heltid i flera månader innan avfärden från Dalarö den 4 juni. Nu har vi varit ute i lite mer än två månader, och hunnit segla till Camaret-sur-mer nära Brest i Frankrike. Vi har seglat via Norge, Shetland, Orkney, Caledoniska kanalen, Skottland, Nordirland, Wales och Scillyöarna, som hör till Storbritannien. Nästa steg blir att korsa Biscayabukten, som är ökänd för svår sjö när det blåser hårt från Atlanten, men just nu även för sina späckhuggare.​

Scillyöarna

Många undrar vad för kunskaper som krävs för att ge sig iväg på en långsegling. Jag skulle vilja omformulera frågan till vilka egenskaper som krävs – hos seglaren så väl som hos båten. Många tror att man behöver vara väldigt erfaren och bra på att segla för att kunna segla långt men jag har stött på flera för vilka långseglingen var den första seglingen, och de har lärt sig längs vägen. Viktiga egenskaper är med andra ord nyfikenhet och vetgirighet, och att ha ett praktiskt handlag. Det kan också underlätta att vara bra på att samarbeta (om du inte ska segla ensam, men då krävs i stället en ytterligare uppsättning egenskaper), att ha förmåga att bedöma risker, ha ett konsekvenstänkande, klara av att leva i ett litet utrymme och ha ett bra minne för var saker finns ombord. Det är en fördel att kunna stå tillbaka med sina personliga behov för det gemensammas bästa, att ha en vilja att konstant lära nytt och att visa generositet på alla plan. Båtlivet kan ha många skiftande sidor som behöver genomlevas -från att laga trasiga toaletter och motorer till att hänga på stranden med trevliga båtgrannar. 

Lågvatten på Tresco, Scillyöarna
Vi närmar oss Frankrike
St Agnes Scillyöarna

Både jag och Lasse har under våra år som seglare byggt upp en ansenlig mängd erfarenheter, och självklart hjälper det oss! Med kunskaper som är praktiskt erfarna känner vi oss trygga med att vi oftast tänker och planerar våra seglingar rätt i förhållande till vindar och strömmar, vi har med oss reservdelar så vi kan laga en del saker som kan tänkas gå sönder (exempelvis toaletten och motorn…) Vi vet vad som är viktigt att ta med ombord, men har ändå glömt många saker som får kompletteras längs vägen. Och vi fortsätter att göra misstag – det är ju genom dem som de praktiska kunskaperna utvecklas.  Vi har ännu inte under denna resa gjort generalmisstaget – som är att glömma stänga luckor där vatten kan komma in. Det är inte kul med sjöar av saltvatten rätt in i förpiken, där vi sover. Vi har dock båda tidigare redan gjort det misstaget, så kanske har vi lärt läxan och slipper nu…

Med andra ord – ett av mina bästa tips; stäng alla ställen där vatten kan komma in, innan du seglar ut på ett hav! 

Auras däck lastat

En annan sak vi alltid gör innan vi seglar iväg är att stuva allting ordentligt och surra fast sådant som ligger på däck så att det klarar båtens rörelser och eventuellt översköljande sjö. På Aura har vi vår gummijolle, två SUP.ar, fem dunkar med diesel och några extra vattendunkar, allt surrat på däck. Andra saker får byta plats, som våra hopfällbara cyklar som ibland får stå på däck men under segling kan stuvas in i stickkojen ihop med sjukvårdsväska, stormsegel, kameraväska och dykväska och annat som är bra att ha till hands. 

Sjökojen fullpackad
Den praktiska sittbrunnskudden

I salongen används den ena kojen som sjökoj, dvs där kan vi sova när det blir för gungigt att ligga i förpiken längst fram. Men när vi färdas över ett stilla hav i lugnt väder, blir sjökojen med sin uppspända segelduk istället ett utmärkt ställe att lägga sådant som ska hållas på plats under seglingen, som ruffluckan, utebordet och alla sittbrunnskuddar som inte får bli blöta. När vi seglar skvätter det gärna in lite saltvatten i sittbrunnen så då använder vi istället dynor som inte kan suga åt sig vatten och som ligger kvar där man lagt dem. De kilformade som är köpta på hjälpmedelsbutik är mina favoriter, de går även att använda för att kompensera båtens lutning när man ska äta mat och ställa ifrån sig tallriken, eller bara vill sitta bekvämare. Ja ni förstår. Så där håller det på, uppfinningsrikedom adderar jag till listan på egenskaper som är bra att ha. Uppfinningsrikedom kan exempelvis användas till att släcka ljud. Ljud som inte ska finnas vill säga. Under segling över hav låter det en del om båten tack vare rörelserna i sjön – det kan gnissla om delar i riggen eller slå i segel som rör sig med båtens rörelser. 

Men om samtidigt kaffemuggarna börjar fara runt i en av kökslådorna eller konservburkar börjar rulla i kölsvinet, eller luckor glappar och glas klirrar, då vill jag få tyst på dessa överflödiga ljud. Det är viktigt av flera skäl – dels för att kunna sova, dels för att kunna höra andra ljud som kan tyda på att något inte står rätt till. Uppfinningsrikedomen kan då yttra sig i att t ex ulltofflor, kökshanddukar och kalsonger kan få hel nya användningsområden.

Sova gör vi så klart medan vi seglar, om vi seglar längre sträckor. Då turas vi om och sover ofta fyra timmar i taget. Om vi behöver gå upp på däck för att till exempel reva storseglet, gör vi det alltid när båda är vakna. Och kommer det delfiner eller valar är det så klart ok att bli väckt!

Fullmåne på Engelska kanalen

Båten styr vi oftast med vindroder eller elektrisk autopilot, så vakthållningen består i att justera kursen då och då, ha koll på strömmarnas riktning och fart, hålla utkik och se till att vi inte krockar med andra båtar. De flesta båtar på haven har idag AIS-sändare som gör att de syns på andras sjökortsplottrar, så också vi. Det är roligt att hålla lite koll på var olika båtar befinner sig – vissa har vi hållit kontakt med sedan innan vi avseglade, andra har vi lärt känna längs vägen. Många har seglat tur och retur Skottland men nu möter vi allt fler som är på väg söderut för att övervintra i Karibien eller i Spanien/Portugal. Själva har vi inte helt bestämt oss för om vi ska segla över Atlanten i vinter eller vänta till nästa säsong. Dit seglar man på senhösten eller vintern, och vistas där under vinter och vår. Under sommaren är det orkansäsong så då ska man hålla sig därifrån.

AIS-mål mellan Lands End och Frankrike

Även på den här sidan av Atlanten finns orosmoln. Just nu ökar attackerna från orcas, eller späckhuggare, som ger sig på båtar och biter sönder deras roder. Över tvåhundra segelbåtar har blivit attackerade hittills i år från Gibraltar och hela vägen upp mot där vi nu befinner oss i nordvästra Frankrike, norr om Biscayabukten. Alla seglare pratar om det, hur man ska bete sig för att undvika dem, vad göra om man blir attackerad, och varför dessa vackra djur över huvud taget ger sig på att göra något sådant, det är ett nytt fenomen sedan ett par år tillbaka. Vi frågar varandra; ger de sig på roder av stål eller aluminium? Gillar de även långkölade båtars roder, som inte hänger fritt under båten? Ska de skrämmas bort med buller och bång eller ska man vara tyst som en mus och gömma sig i båten? Det finns många olika teorier, men verkligheten tyder på att vem som helst kan drabbas. Späckhuggarna lär av varandra och de blir fler och fler som ägnar sig åt den här ”leken”. Det har nu till och med hänt att båtar har sjunkit för att hjärtstocken som håller rodret har skadats så mycket att de börjat ta in vatten. Som tur är kan inte det drabba Aura. Hon har ingen hjärtstock som går genom skrovet utan rodret hänger bakpå båten och följer skrovet hela vägen ner till dess lägsta punkt. Dock är det en realitet att vi mycket väl kan träffa på orcas på havet när vi ska segla över Biscaya, och vad vet vi, de kanske gillar att leka med Auras roder. De följer tonfiskstimmen som sakta rör sig norrut, och just nu sker de flesta attackerna därför just kring Spaniens nordvästra hörn, utanför A Coruna och Galicien som är populära mål för seglare på väg söderut.

Passerar Saint Matthieu, innanför Ile d'Ouessant

Vi hänger kvar här i Bretagne ett tag till, här är så härliga seglingsmiljöer och man kan verkligen se vilken nationalsport segling är! Varje dag pågår något eller flera seglingsevent i bukten utanför Camaret-sur-mer och här finns allt från en replika av Peter den stores skepp från 1712 till supermoderna kappseglingsbåtar och gaffelriggade skutor. Och så alla långseglare från många länder som mellanlandar här innan hoppet över Biscaya. Det är lätt att leva här, där vi kan köpa färsk fisk och skaldjur så ofta vi vill till bra priser, sandstränderna är långa och det finns många fina promenader och mycket att upptäcka. Och som vanligt massor att pyssla med på båten.

Birgitta och Lasse kastar loss

Birgitta och Lasse kastar loss

Birgitta och Lasse på Aura

Den 4 juni tio minuter över ett släppte vi förtöjningarna från piren i Askfatshamnen för att sätta kurs söderut. Vi, är jag Birgitta, som äger och driver Vind o Vatten, och Lasse, min lagvigde man sedan en månad tillbaka. Båten heter Aura, är en OE32 och kom med Lasse in i mitt liv. Esmeralda II, min Linjett 35, ligger på land. Lite märkligt känns det, att ta upp båten i maj, konservera motorn och täcka över den för att låta den vila ett helt år. Esmeralda II som jag skulle ha gett mig i väg med på långsegling redan 2020, men så kom Lasse emellan. Och så kom Covid -19 och världen stängde ner. Nu öppnar den upp igen, alltmer, och vi har fattat nya livsbeslut båda två, och tillsammans. Esmeralda II stannar hemma på tomten i Dalarö för att finnas till hands nästa vår, och Aura följer oss ut i världen.  

Marsipan-Aura och riktiga Aura. Foto: Peter Dickson

Det här är alltså på sätt och vis fråga om en bröllopsresa. Det är också fråga om en resa som jag planerat och vetat att jag skulle göra, ända sedan jag långseglade för första gången 1986-87. Att jag skulle genomföra en långsegling på egen köl. Det var inte en längtan – mer en visshet. Att det var dit livet skulle leda mig.

Livet har alltmer kommit att handla om segling för min del – efter förra långseglingen kom jag hem och ville inte sluta segla, så jag började arbeta som seglingsinstruktör. Efter många somrar med Båtägarskolan startade jag Vind o Vatten 2005. 2008 kom Esmeralda II in i mitt liv och vi började göra längre seglingar tillsammans parallellt med att vi också jobbade ihop med seglingskurser och charter. Somrarna var bara segling, ingenting annat från maj till oktober. Vi drog runt Östersjön till Polen och de baltiska länderna 2008, gjorde flera resor till Gotland och Åland/Finland under de följande åren och 2017 lämnade jag Vind o Vatten under en hel säsong för att segla till Shetland och Skottland under drygt 3 månader. Det var mitt eget projekt, efter flera års förberedelser av båten och mig själv. Med ombord var sju kvinnliga vänner i olika konstellationer, och delar av sträckan seglade jag ensam. Givetvis fick jag mersmak!

Foto Birgitta Silfverhielm

Nästa steg skulle bli att genomföra en riktig långsegling, och vara borta över en vinter. Egentligen ville jag nog segla längre än bara över en vinter. Jag ville leva det liv en lever när en reser med båt. Ett liv med små behov och närhet till vindarna och de grundläggande förutsättningarna, ett liv i en flytande kapsel som är i stort sett självförsörjande på energi och där allt finns inom räckhåll. Men vad skulle hända med Vind o Vatten om jag seglade iväg? Mer och mer har ju mitt seglingsföretag också blivit det jag lever av. Ville jag verkligen lämna alltihop för en längre tid?

Ett litet frö började gro, en tanke om att det skulle ju vara bra om jag hade en båt att segla iväg med och en att ha kvar här hemma så att jag kunde resa hem och jobbsegla på sommaren… och så skulle det kanske finnas en partner, en närmaste, att segla med, som gjorde att vi skulle slippa passa tider och byta besättning hela tiden…

…och ibland är det så med föreställningar jag har, att de tar sig fysisk form. För i början av 2020 mötte jag Lasse, som hade ungefär samma idé som jag om att segla iväg långt och som äger Aura, en stark och fin OE32, en beprövad långfärdsbåt. Han och Aura ville gärna på äventyr ihop med mig. Så kom det sig att vi beslöt oss för att slå oss ihop om den här seglingen, att rusta Aura för en längre segling, och att lämna Esmeralda II hemma.

Lite kvar att stuva. Kapellvägg som vindskydd.

Nästa sommar kommer jag och Esmeralda II att vara klara att ta emot gäster och kursdeltagare ombord igen, och att servera berättelser från vår första etapp av seglingen. Aura kommer lämnas någonstans längs vägen, så att vi kan fortsätta seglingen nästa höst.

stuvningslista
Gosedjuren ska med!
Frivakten sover. Foto Lasse Bremberg.

Under den säsong som nu inleds, kommer Vind o Vatten att skötas av två superproffs, Ulrika Lewander och Karin Modigh. Jag har för första gången släppt förtöjningarna till mitt älskade företag, och det skulle jag inte göra till vem som helst! Men allt har löst sig så fantastiskt bra; Ulrika tar hand om alla kundbokningar i vårt nya bokningssystem, Karin sköter marknadsföring, web och sociala medier, och jag sköter ekonomin och bokföringen på distans. Det är väldigt roligt att arbeta ihop med så briljanta och personliga medarbetare! Ni som är hemma och vill segla, ta chansen att lära känna dem genom att boka in en segling, kurs eller coachning. 

Jag ska inte bara ösa beröm över Karin och Ulrika utan även nämna att vi har fler skeppare och coacher som jobbat med oss länge, som Thomas Bindzau, Anna Drougge och Eva Söderstedt och några nya, som Kim Silfving, Jonas Dolk och våra två coachning-klippor på västkusten Cilla Johannisson och Åsa Nordahl. De ska nog klara att tillsammans täcka upp för mig!

Landsort passeras. Foto L Bremberg.

I skrivande stund har vi hunnit till Kalmar, och fortsätter nu söderut runt kusten. Vi hamnar lite där vi hamnar, beroende på väder, vindar och tillfälligheter. Men riktningen är satt mot Shetland och vi kommer inte lata oss innan vi är där! Med oss ombord har vi en hel del som ska monteras och fixas med, segelbåtsfix är en ständig del av långseglarens vardag eftersom det är så mycket som ska vara funktionellt i vår seglarvardag, där vi ibland seglar dygn i sträck och turas om att sova och samtidigt ska kunna leva som vanligt med matlagning och andra funktioner.

Under min långsegling kommer jag att skriva här och på Facebook för att dela med mig av våra erfarenheter och upplevelser, så att du som drömmer om att långsegla eller bara vill hänga med från soffan hemma, får en chans att ta del av vår resa. På Facebook finns en grupp som heter Aura at sea, https://www.facebook.com/groups/auraatsea, där vi lägger ut dagliga uppdateringar om hur vi har det och ibland livesänder. Välkommen att ansluta! Med tiden har jag ambitionen att även göra planlagda livesändningar där ni kan delta och ställa frågor om långsegling. Och mer kommer! Till dess, segla väl och njut av sommaren som är i antågande!

Aura lämnar kajen kl 13.10 den 4 juni 2022. Foto Ludwig Hellström.

Friheten att segla, friheten att mötas

Friheten att segla, friheten att mötas

Birgitta Silfverhielm

Nu är våren här och vi rustar våra båtar, dessa farkoster som utgör en så stark frihetens symbol. Vi får fritt segla i våra skärgårdar och på våra hav, en frihet värd att försvara och aldrig ge upp.

Jag och min blivande man, Lasse, rustar nu vår långfärdsbåt för att om bara ett par månader ge oss ut i världen, på egen köl. Allt vi behöver finns med oss ombord. Vi kan klara oss länge på havet om vi har tänkt rätt om den utrustning vi lastar ombord. 

Att leva enkelt och fokusera på friheten är det budskap jag vill förmedla idag. För många seglare betyder båtlivet att släppa taget om stressen i land och gå upp i den natur vi är en del av. Det är extra viktigt i en tid med annalkande klimatförändringar, och påminner mig om att ta ansvar för hur jag lever. Jag skulle gissa att vi kommer göra ett mycket litet avtryck i atmosfären med min mans lilla 32 fots båt, som mestadels drivs fram med vindens kraft. Vi seglar först mot Skottland och sedan vidare söderut till vintern. Till nästa sommar är jag tillbaka i verksamheten och sjösätter Esmeralda II, min Linjett 35, för att åter ta vid med seglingar här hemma.

Att under de senaste årens pandemi välja segling i stället för en utlandsresa på semestern har öppnat en ny värld för många. Nu behöver vi fortsätta att tänka medvetet om hur vi reser, och hur vi förhåller oss till planeten som föder oss. Jag är glad att ha byggt Vind o Vatten på en hållbar grund, och så tacksam för alla människor jag fått möta och segla med genom åren. 

Segla i frihet! 
Birgitta Silfverhielm, ägare och grundare av Vind o Vatten

Snart kan du boka nästa års kurser och seglingar!

Snart kan du boka nästa års kurser och seglingar!

sailing course

Vi jobbar i bakgrunden medan du drömmer om sommaren!

Just nu pågår ett intensivt arbete med att bygga en ny bokningssida för Vind o Vatten. Vi lägger upp massor av seglingskurser inför nästa säsong, och möjliggör att boka coaching och privata seglingar med våra skeppare direkt via nätet. Vind o Vatten har diagnosticerats med växtverk – tack vare att våra kära deltagare gillar oss så mycket! Jätteroligt är det, men dags att omstrukturera och effektivisera hur vi tar emot bokningar. Ett annat skäl till förändringen är följande;

Jag som skriver, och driver, Vind o Vatten – Birgitta, kommer att avveckla mig själv tillfälligt under nästa säsong, eftersom jag ska ut på långsegling, eller ska vi kanske kalla det längesegling. Mer om det senare, och i fler bloggtexter! Ni kommer kunna följa mitt och min mans äventyr med Aura, vår OE32.

Alltså har det blivit dags att utveckla Vind o Vatten ännu mer och att släppa in nya aktiva medarbetare! Låt mig presentera Karin Modigh och Ulrika Lewander, våra nya seglarklippor! När du ringer eller mailar oss under nästa säsong är det troligt att det är Ulrika som kommer svara, och den som kommer jobba med webben, sociala media och vår marknadsföring är Karin Modigh. Karin och Ulrika kommer också att stå för huvuddelen av våra kurser i sommar. Karin med sin Beason 36 Isola, och Ulrika med Arcona 36.an Terezza, men även Thomas kommer köra kurser och privata seglingar med sin Linjett 35, ibland från sin hemmahamn i Svinninge. Kurserna kommer i övrigt som vanligt utgå från Dalarö.

Själv kommer jag befinna mig på Shetland eller på den skotska västkusten när det är semestertider här hemma – med fören pekande söderut för att framåt augusti korsa Biscaya och fortsätta äventyret i vattnen kring Spanien och Portugal. Till nästa vår, 2023, är jag tillbaka och sjösätter Esmeralda II igen. Då blir det full fart med kurser och seglingar igen även för min del. Det ska bli roligt att dela berättelser från främmande vatten med er här hemma, både under själva resan och när vi ses framöver! Vi ger oss av i juni 2022, så innan dess kommer jag också att hålla några kurser. Esmeralda II ligger redan i sjön, och vi seglade senast den 17-18 december i fullmåne och strålande solsken.

 

Seglarkurs steg 1 – nybörjare
Seglarkurs steg 2 – fortsättning
Seglarkurs steg 3 – avancerad

Segla till julbordet på Utö

Segla till julbordet på Utö

Den 12 december seglar vi till Utö, och du kan hänga med!

Ett par gånger tidigare har vi seglat till Utö i december med gästande deltagare för att njuta av Värdshusets fina julbord. I år gör vi det igen, jag och Esmeralda II, så häng med nu:

Utö ligger bara ett par timmars segling från Dalarö, ganska rakt söderut. Vi klär på oss varmt och de som är nya för varandra berättar om varför de kommit med. Skepparen, dvs jag, hjälper alla på med flytvästar och går igenom säkerhetsrutiner. Snart glider vi ut och hissar på.

Vintersegling dalaro skans

Först tar vi vägen via Dalarö Skans, den gamla befästningen från 1600-talet, och sedan vidare öster om Stora Rotholmen som ser ut som en stor mörkgrön sockerkaka på avstånd. Alla ombord turas om att styra, navigera och trimma segel, skepparen handleder och övervakar. Snart är vi ute på Mysingen. Blåser vinden från sydväst så drar det i en del här. I vindriktningen öppnar sig hela den stora fjärden ned mot havet som kan anas bortom Mysingeholm och Danziger gatt. Men så långt ska vi inte. Vi ska bara runda Björkö, där en av skärgårdens sista fiskare bor, och bege oss rakt söderut mot silhuetten av Utö kvarn som avtecknar sig mot himlen. Nu ska vi ta oss över ett litet stycke öppet vatten, en bit av norra Mysingen, sedan närmar vi oss snart Utö med Värdshuset på höjden nära den gamla kvarnen.

vintersegling

Väl inne i hamnen är det skönt att få tina upp händer och fötter en stund inne i den varma kajutan efter att vi har knutit fast båten med kalla händer längs en möjligen isig brygga. Vi lagar varm soppa ombord till lunch och avslutar med kaffe och glögg, och beger oss sedan på  promenad på ön innan det börjar skymma. Stigarna över ön leder oss snabbt till andra sidan, där havet ligger öppet. Vi är en grupp människor som till stor del är okända för varandra. Vi samtalar längs vägen. Det finns alltid så mycket mer som förenar än som skiljer åt, det har vi redan märkt. Vi har varit med om ett äventyr tillsammans idag, och mer väntar.

Lyktor börjar tändas längs grusvägen från hamnen upp mot Värdshuset, och Waxholmsbåten från fastlandet kommer fullastad med gäster till julbordet där uppe på höjden. Vi vet att vi inte behöver passa någon returbåt, utan bara komma i tid till vår sittning klockan tre. Det finns tid att nosa runt bland stånden på julmarknaden, där Utöborna säljer sina egenproducerade produkter. De som kom med turbåten ska resa sig från borden och bege sig tillbaka om bara ett par timmar, för att hinna med 17.30-båten till Årsta havsbad. Vi kan lugnt sitta kvar.

Vi sätter oss till bords och får våra drycker serverade. Vi tar inget starkare eftersom vi har ännu ett äventyr framför oss som kräver vårt fulla fokus, men de många faten med läckerheter är ett äventyr i sig. Vi har flera timmar på oss att smaka på alla delikatesser, det finns mycket fisk och skaldjur och många vegetariska inslag utöver de traditionella julbordsingredienserna. Och den där lokalt tillverkade apelsinfudgen. Vi sparar lite plats i magen till den!

Utanför fönstren faller skymningen och när vi lämnar värdshusets värme och dofter är mörkret kompakt. Vi är mätta och nöjda och garanterat glada över nedförsbacken som tar oss mot hamnen och vår egen båt som ska bära sin besättning tillbaka över vattnen. Vi får klä på oss ordentligt nu, för med mörkret kommer också kylan. Vinden blåser från andra hållet mot när vi kom hit – den vind vi hade emot oss har vi nu med oss – eller så finns det kanske ingen vind alls? Kanske får vi uppleva en svartblank vattenyta omkring oss. Eller blir återfärden kantad av frasande sjö under stjärnhimmel? Kommer snöflingor singla ned för att smälta på våra kinder? Instrumenten lyser nedtonat men tydligt i mörkret, radarn kan känna av rörelser och former därute, och lanternorna visar andra att vi finns här och lyser samtidigt upp vår vindriktningsvisare i masttoppen. Nu pekar stäven åter hemåt. En lång dags äventyr är till ända.

Vill du följa med?

Var och när:

Start från Askfatshamen, Dalarö den 12 december kl 09.00

Vi är tillbaka på Dalarö omkring kl 21.30.

Kostnad per person:

Segling Dalarö- Utö tur och retur inkl fika och lunch, lån av sjöställ och flytvästar; 1795 kr

Julbord (betalas på plats) 795 kr, dryck tillkommer

 

BOKA OCH BETALA HÄR!

julbordssegling