Att växla liv – om Vind o Vattens växande och om vindar som drar till havs

Nu är det fem månader sedan jag lämnade Dalarö med min man Lasse och hans båt Aura, en OE32. Vi bestämde oss för att segla iväg av flera olika skäl. Det viktigaste för min del var nog längtan till att leva ett enklare liv under en längre tid, med allt jag behöver inom räckhåll. Att få mer tid att leva till priset av en lite mindre budget. Att leva ett seglande liv kan så klart kosta hur mycket eller hur lite som helst beroende på vilken typ av liv en väljer och vilken båt. Men nu seglar vi en relativt liten båt – 32 fot, och vi är två som delar på utgifterna för båten och hamnavgifter.

Egentligen hade jag planerat och tänkt att segla i väg själv med min Linjett 35 Esmeralda II, den båt som jag byggt upp Vind o Vatten ihop med. Hon är verkligen min arbetskamrat och vän. Vi har gjort så mycket tillsammans under åren sedan jag köpte henne 2008. Och jag har aldrig förut delat båt med någon, alltid haft min egen. Redan 2009 seglade jag runt hela södra Östersjön och besökte Polen, Litauen, Lettland och Estland. Sommaren 2017 kom jag för första gången iväg på en egen segling utanför Östersjön, och lämnade Vind o Vatten åt sitt öde under en hel säsong. Det var innan Karin och Ulrika kom in i mitt och Vind o Vattens liv. Och innan jag träffade Lasse. Jag seglade till Shetland, Orkney och Skottland och blev borta i tre och en halv månad. Efter det var det helt uppenbart att jag var tvungen att göra om det, men längre, en hel vinter ville jag vara borta. Eller egentligen ännu längre. Kanske jättelänge, kanske få segla hur långt som helst. Och jag började planera, rustade båten än mer. Avfärd var planerad till sommaren 2020. Jag var beredd att ännu en gång lämna Vind o Vatten för att få genomföra min seglingsdröm. Jag hade börjat samarbeta med allt fler skeppare, så verksamheten kanske skulle kunna hållas flytande. Men mina visioner gick inte riktigt ihop. Jag ville ju själv också vara hemma på sommaren och jobba i mitt företag. Jag älskar mitt jobb och att få segla i Sverige på sommaren. Hur skulle det gå ihop med att ta båten och segla iväg på en längre resa i full frihet att inte behöva komma tillbaka? Och hur långt skulle jag egentligen klara eller vilja ta mig helt ensam? Visst känner jag trevliga människor som skulle vilja segla med mig, men det är inte idealiskt att hela tiden byta besättning. Jag funderade på att helt enkelt se mig själv som ensamseglare och släppa alla förtöjningar till land. Men jag började också fantisera om drömlösningar. Jag fick visioner. Att jag skulle möta någon som ville samma sak som jag, att denna någon kanske också hade en båt… att vi kanske skulle kunna segla med den ena båten och ha den andra kvar hemma…. Att jag skulle kunna komma hem emellanåt och fortfarande jobba med mitt företag på somrarna. Jag såg också för mig att det kunde finnas någon annan som skulle ta över allt praktiskt kring Vind o Vatten inklusive att ta seglingar och kurser, för att avlasta mig. Så att jag skulle få segla desto mer och längre, vara desto friare…

Tankens kraft kan vara stor, har det visat sig. För nu har precis allt det där hänt.

Min första date med Lasse i februari 2020 inträffade bara veckor innan covid lamslog världen – och långseglarvärlden. Jag insåg snart att min avsegling skulle få skjutas upp, av två skäl. Covid var det ena. Det andra var Lasse. Han var ju den där personen jag visualiserat, som ville samma sak som jag, som hade en nästan seglingsklar båt och som snart var klar med sitt yrkesliv och skulle bli fri att segla, långt och länge. Men tankarna och känslorna behövde mogna en tid.

Vårvintern 2021 fick jag kontakt med Karin. Jag hade efterlyst fler aktiva skeppare med egna båtar, gärna kvinnliga. Karin bodde i Paris och hade ingen båt, men hon undrade om hon ändå kunde hjälpa till på något sätt, och kanske behövde jag någon som tog hand om Leia? Leia var en 26-fots Albin Accent som jag haft i några år som uthyrningsbåt och kursbåt. Karin skulle komma hem till Sverige till våren och ville få möjlighet att segla och jobba med segling och seglingskurser. Vi hade ett samtal på Zoom mellan Paris och Dalarö och det uppstod en omedelbar ömsesidig tillit. Det bestämdes att Karin skulle anlända den 19 april till min tomt där mina båtar låg, och ta sig an Leias vårrustning och sedan hålla kurser på båten och sköta uthyrningen. Karin berättade att hon tidigare seglat aktivt med sin dåvarande partner, och att hon seglat mycket i Frankrike där hon bor – seglat på alla sätt hon kom över – kappsegling, transportsegling, hänga med vänner… hon hade också en vision om att skaffa en egen båt i Sverige, där hon brukade vistas under sommarmånaderna. Under vintern lever Karin dubbelliv inom dansvärlden, som före detta barockdansare, numera involverad i diverse dansproduktioner runtom i Europa. Inte helt fel yrke om man dubblerar som seglare!

Ungefär samtidigt hade Ulrika hört av sig. Ulrika bodde i Stockholm, hade en Arcona 36 som låg inte långt från Dalarö, hade varit aktiv inom sjöscouterna som instruktör och dessutom lett eskaderseglingar för familjer. Ulrika hade ganska direkt känt att Vind o Vatten kunde erbjuda exakt det hon ville – en möjlighet att prova en alternativ väg till det yrkesliv, och liv, hon kände behövde förändras.  Hon hade arbetat som chef för kundmottagning i många år, och som coach i olika sammanhang och var van att möta människor. Men hon var också en frihets- och friluftsälskare, med en stor portion kreativitet och det hon ville erbjuda mig och Vind o Vatten var att hjälpa till med just de uppgifter jag själv behövde avlastning i – kundmottagning och organisering av det administrativa. Och så klart att ta seglingar med sin båt, som i så mycket liknar min egen. Dessutom hade Ulrika möjligheten att helt släppa taget om sitt tidigare yrkesliv och gå in till 100% för att jobba med Vind o Vatten.

Så, sommaren 2021 växlade dessa två fantastiska människor in på Vind o Vattens spår. Vi kom att lära känna varandra både snabbt och på djupet, och ganska snart kände vi att det var vi tre som skulle dra det här tåget vidare tillsammans. Samtidigt hade jag och Lasse beslutat att ge oss iväg på vår efterlängtade långsegling tidigt på sommaren 2022, så nu började en riktigt intensiv period med planering för framtiden.

Det visade sig att Karin var en fena på att jobba med hemsidor och dessutom helt hemma på det program som Vind o Vattens sida är byggd i. Och marknadsföring med snygga reels på Instagram och Facebook fixade hon också. Och så dröjde det inte länge innan hon förverkligade sin tanke om en egen båt – redan hösten -21 hittade hon sin Isola nere på västkusten, en Beason 36 i gott skick. Därmed hade vi tryggat tillgången på seglande skeppare med egna båtar inför min avsegling.

Ulrika som arbetat med kundmottagning blev den som tog tag i att bygga upp verksamhetens produkter i ett helt nytt boknings- och betalsystem, en avgörande förändring för att jag skulle kunna avvaras från verksamheten. Tidigare hade jag ju skött precis allt själv, inklusive manuella bokningsbekräftelser och fakturor till var och en som bokat.  

I november 2021, för precis ett år sedan, genomförde vi en minikonferens ombord under en helg på Smådalarö Gård. Det blev startskottet för allt som har hänt sedan dess; Vi har tillsammans deltagit i ett utvecklingsprojekt för småföretagare inom besöksnäring arrangerat av Coompanion och Tillväxtverket, vi har skrivit samarbetsavtal, skapat nya produkter, reviderat hemsidan, och börjat arbeta väldigt medvetet kring de värden vi står för. Glädjen i seglingen, mötet med människor, den fantastiska natur vi får ta ut våra gäster till och en pedagogik kring segling som bygger mycket på känsla och inlyssnande av varandra, av samspel och växande.

I år, 2022, fick Esmeralda segla bara en kurs innan hon lades på land i maj. Och där får hon nu vila tills vi tar paus från vår långsegling våren 2023. Då blir det åka av, då kommer jag, Karin och Ulrika alla tre ha våra båtar på samma ställe, i Vadviken på Dalarö, och det ska bli så roligt att få arbeta tillsammans igen!

Just nu sitter jag i Auras sittbrunn och skriver under kapellet i sittbrunnen. Det regnar ute och är mörkt, men varmt. I morgon ska vi segla in till Lissabon från Cascais, och om någon vecka vänder vindarna så att vi kan gå ut på havet och segla mot Porto Santo och Madeira.

Att segla på det sätt jag gör nu är en utmaning av ett annat slag. Lasse och jag är båda vana skeppare, och nu turas vi om att köra båten ut och in i hamn varannan gång. Det är inte så helt lätt som man kan tro och en intressant lärdom för mig – för vi vill båda gärna lägga oss i vad den andre gör och tänker. På min egen båt brukar jag ofta stå tillbaka för att hjälpa deltagarna att hitta samspelet, men det är alltid en som är skeppare – antingen jag eller den som är tillförordnad för tillfället – den som står till rors och planerar en manöver. Men så är det ju ändå jag som är ytterst ansvarig på min egen båt. Ombord på Aura vill vi båda ta ansvar och det är bra. Det är så vi båda vill att det ska fungera. Det är urviktigt att båda/alla på en båt, särskilt när vi långseglar, har koll på hur båten fungerar och att kunna ta över för varandra till exempel när vi seglar dygnsvis och den ena måste sova medan den andra seglar. Men sen är det det här med att våga släppa på kontrollen. Och det här med invanda vanor. Vissa vanor har vi gemensamt, andra skiljer sig åt – och nu snackar vi detaljer! De där små detaljerna som vi båda varit vana vid att självklart bestämma över själva, och som vi nu faktiskt är två om, och inte alltid tänker och tycker lika om. Ska vi förbereda ditten och datten för avsegling kvällen innan eller nästa morgon? Ska vi laga middag nu eller om en timme? Hur varmt ska vi ha det ombord? Gå eller cykla till affären? Dyr hamn eller gratis ankringsvik? – vi har olika behov och ibland olika sätt att tolka information. Ibland tänker jag att det skulle vara enklare att segla ensam – mina beslut, mina konsekvenser. Men då studsar tanken snabbt tillbaka till att jag faktiskt har valt detta – att dela, hjälpas åt, nå längre tillsammans, valt kärlek och utmaningar, valt att fortsätta lära mig om vart seglingen och livet kan ta mig. Och nu är vi nära det som jag älskar mest av allt – att segla rakt ut på en ocean och få vara där i många dagar. I full tillit till att jag kan sova när Lasse seglar, och att jag kan segla när han sover. Och att vi kommer att kunna ta oss hur långt som helst. Kan jag inspirera andra att våga ge sig av och söka sig närmare sina visioner så har jag åstadkommit något utöver min egen resa.

PS: Vi kom fram till Porto Santo, den lilla ön utanför Madeira, den 23 november. Dagen innan fick vi celebert besök av en hel familj späckhuggare! Det var lite nervöst – men dessa var ”snälla” och ville oss inget ont, utan bara vara nära och undersöka vad Aura och vi var för en slags varelser. Vill du följa våra äventyr finns vi på Facebook, Aura at sea

Vi ses till våren! /Birgitta

Ikväll är det tomt och tyst i Marina Real i A Coruña. Vinden har stannat av, tillfälligt i alla fall, och många av de båtar som låg i hamnen medan kulingen varade och lågtrycket låg och tryckte här utanför, har nu givit sig av. På båda sidor om Aura är det bara tomt blankt vatten. Häromdagen kämpade vi med gnisslande förtöjningar och gungande båt och vi hade grannar bara en halvmeter ifrån oss.
Det uppstår lätt en känsla av familjär samhörighet när vi ligger så här ihop i en marina. Vi diskuterar tvättmaskinens funktioner i servicebyggnaden, vi delar oro för orca-attacker och vi får ibland nya vänner, eller bara fina samtal i förbifarten. Alla gör sin egen resa, men vi färdas på samma villkor. Om några dagar kommer nästa lågtryck och vinden piper i igen längs kusten, från fel håll för oss. Vi valde att stanna, när många andra gav sig av. Vi vill göra klart saker, hinna ikapp med oss själva och båten. Vi tar nästa väderlucka. Många små projekt pågår, och ingen brådska finns längre. Att tvätta lakan tar en hel dag. Lasse monterar ett fäste för våra livlinor. Byter lina på jollen till en starkare orange. Syr ihop en stark gummistropp med krokar, en bra att ha grej som till exempel kan avlasta en förtöjningslina utan att det blir för stumt. Åker och handlar kvällens middagsfisk till grillen. Jag sätter upp ett förvaringsnät vid min koj. Rengör och oljar kedjan på min hopfällbara cykel. Förbereder namngivning av vår jolle. Monterar nya linor till vårt vindroder. Hänger tvätt.

Och så håller vi koll på hur det går för de sexton seglarna i Golden Globe Race, som startade från Sable d’Olonne i söndags och nu har seglat i motvind rakt igenom ett oväder på Biscaya. Några av dem passerar just nu hör utanför. Jag hejar på finnen, Tapio Lehtinen- jag har kappseglat sexa mot honom på 00-talet och minns hur skarp han var. Men vi hejar så klart också på Jeremy Bagshaw från Sydafrika som seglar Olleanna, en OE 32, alltså systerbåt till Aura. Olleanna är den minsta båten i den här jorden runt kappseglingen, som ska genomföras nonstop, solo, utan assistans och utan moderna navigationstekniker. Båtarna ska vara konstruerade som senast på 80-talet, och alla är långkölade. De seglar inte fort. Inte som ensamseglarna i Vendée Globe som är tillbaka efter dryga 70 dygn. Här handlar det om 6-8 månaders segling, där allt de behöver måste finnas med ombord.
På skärmen ser det ut som om man skickat iväg ett gäng biljardkulor över Biscayabukten- vägvalen är många och en del tycks ha somnat och seglat åt fel håll ett tag. Ett par har redan vänt om för att reparera skador och starta om, eller för att avbryta helt. Just idag passerar de ledande båtarna på havet utanför A Coruna. Både Tapio och Jeremy är bland de fyra i ledningen. Men det är långt kvar och nu ska de segla vidare mot Kanarieöarna och sedan ner och runda Sydafrika.

I en annan del av världen har Elen och Aase just kommit hem till Norge efter att ha lämnat sin båt Cirka på land hos en marina tvärs över bukten här i A Coruna. Vi mötte Elen och Aase för första gången på Rathlin Island i Nordirland. Vi tyckte omedelbart om dem, så som det ibland blir när man möts – det blir liksom kärlek vid första ögonkastet, besättningar emellan. Vi umgicks ett par kvällar i en säregen atmosfär av anarki, levande musik, krabbor och regnbågsflaggor, innan våra vägar skiljdes. Först i A Coruña fick vi fatt i varann igen, men då var situationen förändrad. Både Aase och Elen hade haft Covid, men för Aase hade det tagit så hårt att hon drabbats av svåra efterverkningar i form av stark ångest och trötthet. De hade kommit fram till att det enda rimliga var att lämna båten och åka hem för att få hjälp. Vi följer med dem när de kör båten över till marina Varadero där Cirka ska förvaras på land tills de kan komma tillbaka. Aase älskar havet så mycket och vi vet ju att hon inte egentligen vill det här. Att tvingas åka hem. Men denna underliga sjukdom har sina egna vägar. Vi tar emot färskvarorna som de har kvar ombord, och adopterar en krukväxt som vi så klart döper till mini-Cirka, så att vi ska komma ihåg att tänka på dem. När den riktiga Cirka står tryggt på betongen tar Elen och Aase en taxi till ett hotell över natten och är borta.

Vi går runt på varvet och upptäcker att här står flera av båtarna som skadats i späckhuggarattacker. Jag dokumenterar skadorna på fyra båtar. Vi förundras över de enorma krafterna hos dessa djur, som kan väga väl så mycket som en segelbåt, och som samarbetar i grupp och framförallt ger sig på båtarnas roder. Det är en ny företeelse sedan några år, och det händer bara i området kring Spaniens och Portugals atlantkust. Ingen vet exakt varför det sker, men alla pratar om det. Alla, vi också, vill så klart skydda oss från att få våra roder skadade eller få strukturella skador på båten. De skador vi ser på varvet visar tydligt och inte förvånande, att det är den svagaste länken som brister. På en långkölad båt är det roderinfästningarna som skadats mer än själva rodret. På båtarna med frihängande roder har späckhuggarna tagit stora tuggor av roderbladen eller böjt och knäckt rodren. På alla båtar med rattstyrning har styrmekanismen inne i båtarna skadats, enligt en av de drabbade som vi pratade med. Det är så klart en mardröm att råka ut för något sådant här på havet, särskilt om det leder till att båten inte går att styra. Så vad kan vi göra om vi skulle möta dem till havs? Många har provat att ta ner segel och backa båten – då verkar det bli svårare för späckhuggarna att komma åt rodret och de verkar inte vilja riskera att göra sig illa på propellern. Andra använder alla möjliga tilltag för att skrämma bort dem – antingen med starka ljud som smällare eller särskilda ”pingers” som ger ifrån sig för späckhuggarna obehagliga ljud under vattnet, eller genom att hälla ut diverse diskuterbara vätskor i vattnet som klorin eller diesel. Allt så klart olagligt enligt spanska myndigheter. Frågan kokar ner till; vad har djuren rätt att göra mot oss? och vad har vi rätt att göra mot dem för att skydda oss? och varför gör de så här, över huvud taget? Det är ett helt nytt beteende som inte tidigare har observerats.

Det var en späckhuggarfamilj som började för tre år sedan, och sedan har de lärt ut metoden till fler. De är intelligenta djur, skickliga på att arbeta i grupp. De tycks triggas av segelbåtsroder, som kanske påminner dem om fenorna på de djur de annars jagar, som till exempel tonfisk. Segelbåtar simmar inte så snabbt ifrån dem och går därför bra att använda som övningsobjekt, kan man tänka. Men ingen vet med säkerhet. Forskare och journalister liksom alla som seglar här, vill så klart gärna ha svar på frågan, utifrån sina olika perspektiv.
Hittills har vi inte sett några späckhuggare men gott om delfiner, som skickligt simmar runt båten och hänger vid både fören och aktern utan att så mycket som nudda. Det är deras sätt att dansa med oss, och det har vi så klart ingenting emot! Men kommer de och riskerar att skada oss, vill vi gärna försöka göra så att de tröttnar, samtidigt som vi inte vill utsätta djuren för någon skada. Det är en svår balansgång. Vi är inte vana vid att en annan art hotar oss.

Hälsningar från A Coruna och Birgitta och Lasse

Under alla år jag har seglat, i alla tänkbara former, är det detta som jag har älskat mest; den samlade känslan av närvaro, när telefoner och internet slocknar och min uppmärksamhet istället fångas av sillgrisslor och havssulor. Vi är på besök i deras farvatten nu. Fåglarnas och sälarnas och delfinernas, och de många sorternas sjögräs, som faktiskt går att äta! Sjökorten är fulla av linjer som markerar gränser, djup och förbud, varningar för u-båtar och skjutfält, strömvirvlar och magnetiska missvisningar. Ändå ligger havet här som en blå och blöt matta omkring mig, drar Aura med sig i sina strömrörelser och hissar henne upp och nerför vågor med vindens hjälp. Havet ligger här och bara är.

Vi är på väg söderut, mot allt varmare vatten. Jag seglar med min man Lasse, som även han har många år bakom sig med segling i olika former. Aura är Lasses båt, en OE32, från 80-talet, stark och mycket erfaren. Min Esmeralda II ligger ju kvar hemma för att kunna användas i Vind o Vatten nästa sommar, då vi gör paus i långseglingen. Vi har planerat vår segling tillsammans och jobbat med båten nästan på heltid i flera månader innan avfärden från Dalarö den 4 juni. Nu har vi varit ute i lite mer än två månader, och hunnit segla till Camaret-sur-mer nära Brest i Frankrike. Vi har seglat via Norge, Shetland, Orkney, Caledoniska kanalen, Skottland, Nordirland, Wales och Scillyöarna, som hör till Storbritannien. Nästa steg blir att korsa Biscayabukten, som är ökänd för svår sjö när det blåser hårt från Atlanten, men just nu även för sina späckhuggare.​

Många undrar vad för kunskaper som krävs för att ge sig iväg på en långsegling. Jag skulle vilja omformulera frågan till vilka egenskaper som krävs – hos seglaren så väl som hos båten. Många tror att man behöver vara väldigt erfaren och bra på att segla för att kunna segla långt men jag har stött på flera för vilka långseglingen var den första seglingen, och de har lärt sig längs vägen. Viktiga egenskaper är med andra ord nyfikenhet och vetgirighet, och att ha ett praktiskt handlag. Det kan också underlätta att vara bra på att samarbeta (om du inte ska segla ensam, men då krävs i stället en ytterligare uppsättning egenskaper), att ha förmåga att bedöma risker, ha ett konsekvenstänkande, klara av att leva i ett litet utrymme och ha ett bra minne för var saker finns ombord. Det är en fördel att kunna stå tillbaka med sina personliga behov för det gemensammas bästa, att ha en vilja att konstant lära nytt och att visa generositet på alla plan. Båtlivet kan ha många skiftande sidor som behöver genomlevas -från att laga trasiga toaletter och motorer till att hänga på stranden med trevliga båtgrannar. 

Både jag och Lasse har under våra år som seglare byggt upp en ansenlig mängd erfarenheter, och självklart hjälper det oss! Med kunskaper som är praktiskt erfarna känner vi oss trygga med att vi oftast tänker och planerar våra seglingar rätt i förhållande till vindar och strömmar, vi har med oss reservdelar så vi kan laga en del saker som kan tänkas gå sönder (exempelvis toaletten och motorn…) Vi vet vad som är viktigt att ta med ombord, men har ändå glömt många saker som får kompletteras längs vägen. Och vi fortsätter att göra misstag – det är ju genom dem som de praktiska kunskaperna utvecklas.  Vi har ännu inte under denna resa gjort generalmisstaget – som är att glömma stänga luckor där vatten kan komma in. Det är inte kul med sjöar av saltvatten rätt in i förpiken, där vi sover. Vi har dock båda tidigare redan gjort det misstaget, så kanske har vi lärt läxan och slipper nu…

Med andra ord – ett av mina bästa tips; stäng alla ställen där vatten kan komma in, innan du seglar ut på ett hav! 

En annan sak vi alltid gör innan vi seglar iväg är att stuva allting ordentligt och surra fast sådant som ligger på däck så att det klarar båtens rörelser och eventuellt översköljande sjö. På Aura har vi vår gummijolle, två SUP.ar, fem dunkar med diesel och några extra vattendunkar, allt surrat på däck. Andra saker får byta plats, som våra hopfällbara cyklar som ibland får stå på däck men under segling kan stuvas in i stickkojen ihop med sjukvårdsväska, stormsegel, kameraväska och dykväska och annat som är bra att ha till hands. 

I salongen används den ena kojen som sjökoj, dvs där kan vi sova när det blir för gungigt att ligga i förpiken längst fram. Men när vi färdas över ett stilla hav i lugnt väder, blir sjökojen med sin uppspända segelduk istället ett utmärkt ställe att lägga sådant som ska hållas på plats under seglingen, som ruffluckan, utebordet och alla sittbrunnskuddar som inte får bli blöta. När vi seglar skvätter det gärna in lite saltvatten i sittbrunnen så då använder vi istället dynor som inte kan suga åt sig vatten och som ligger kvar där man lagt dem. De kilformade som är köpta på hjälpmedelsbutik är mina favoriter, de går även att använda för att kompensera båtens lutning när man ska äta mat och ställa ifrån sig tallriken, eller bara vill sitta bekvämare. Ja ni förstår. Så där håller det på, uppfinningsrikedom adderar jag till listan på egenskaper som är bra att ha. Uppfinningsrikedom kan exempelvis användas till att släcka ljud. Ljud som inte ska finnas vill säga. Under segling över hav låter det en del om båten tack vare rörelserna i sjön – det kan gnissla om delar i riggen eller slå i segel som rör sig med båtens rörelser. 

Men om samtidigt kaffemuggarna börjar fara runt i en av kökslådorna eller konservburkar börjar rulla i kölsvinet, eller luckor glappar och glas klirrar, då vill jag få tyst på dessa överflödiga ljud. Det är viktigt av flera skäl – dels för att kunna sova, dels för att kunna höra andra ljud som kan tyda på att något inte står rätt till. Uppfinningsrikedomen kan då yttra sig i att t ex ulltofflor, kökshanddukar och kalsonger kan få hel nya användningsområden.

Sova gör vi så klart medan vi seglar, om vi seglar längre sträckor. Då turas vi om och sover ofta fyra timmar i taget. Om vi behöver gå upp på däck för att till exempel reva storseglet, gör vi det alltid när båda är vakna. Och kommer det delfiner eller valar är det så klart ok att bli väckt!

Båten styr vi oftast med vindroder eller elektrisk autopilot, så vakthållningen består i att justera kursen då och då, ha koll på strömmarnas riktning och fart, hålla utkik och se till att vi inte krockar med andra båtar. De flesta båtar på haven har idag AIS-sändare som gör att de syns på andras sjökortsplottrar, så också vi. Det är roligt att hålla lite koll på var olika båtar befinner sig – vissa har vi hållit kontakt med sedan innan vi avseglade, andra har vi lärt känna längs vägen. Många har seglat tur och retur Skottland men nu möter vi allt fler som är på väg söderut för att övervintra i Karibien eller i Spanien/Portugal. Själva har vi inte helt bestämt oss för om vi ska segla över Atlanten i vinter eller vänta till nästa säsong. Dit seglar man på senhösten eller vintern, och vistas där under vinter och vår. Under sommaren är det orkansäsong så då ska man hålla sig därifrån.

Även på den här sidan av Atlanten finns orosmoln. Just nu ökar attackerna från orcas, eller späckhuggare, som ger sig på båtar och biter sönder deras roder. Över tvåhundra segelbåtar har blivit attackerade hittills i år från Gibraltar och hela vägen upp mot där vi nu befinner oss i nordvästra Frankrike, norr om Biscayabukten. Alla seglare pratar om det, hur man ska bete sig för att undvika dem, vad göra om man blir attackerad, och varför dessa vackra djur över huvud taget ger sig på att göra något sådant, det är ett nytt fenomen sedan ett par år tillbaka. Vi frågar varandra; ger de sig på roder av stål eller aluminium? Gillar de även långkölade båtars roder, som inte hänger fritt under båten? Ska de skrämmas bort med buller och bång eller ska man vara tyst som en mus och gömma sig i båten? Det finns många olika teorier, men verkligheten tyder på att vem som helst kan drabbas. Späckhuggarna lär av varandra och de blir fler och fler som ägnar sig åt den här ”leken”. Det har nu till och med hänt att båtar har sjunkit för att hjärtstocken som håller rodret har skadats så mycket att de börjat ta in vatten. Som tur är kan inte det drabba Aura. Hon har ingen hjärtstock som går genom skrovet utan rodret hänger bakpå båten och följer skrovet hela vägen ner till dess lägsta punkt. Dock är det en realitet att vi mycket väl kan träffa på orcas på havet när vi ska segla över Biscaya, och vad vet vi, de kanske gillar att leka med Auras roder. De följer tonfiskstimmen som sakta rör sig norrut, och just nu sker de flesta attackerna därför just kring Spaniens nordvästra hörn, utanför A Coruna och Galicien som är populära mål för seglare på väg söderut.

Vi hänger kvar här i Bretagne ett tag till, här är så härliga seglingsmiljöer och man kan verkligen se vilken nationalsport segling är! Varje dag pågår något eller flera seglingsevent i bukten utanför Camaret-sur-mer och här finns allt från en replika av Peter den stores skepp från 1712 till supermoderna kappseglingsbåtar och gaffelriggade skutor. Och så alla långseglare från många länder som mellanlandar här innan hoppet över Biscaya. Det är lätt att leva här, där vi kan köpa färsk fisk och skaldjur så ofta vi vill till bra priser, sandstränderna är långa och det finns många fina promenader och mycket att upptäcka. Och som vanligt massor att pyssla med på båten.