Solsegling längs Yttre Hebriderna

och oväntade återseenden i Tobermory och Oban

Yttre Hebriderna var som en saga att uppleva! Men det har varit alldeles för fint väder och alldeles för dålig tillgång till internet. Det är vad jag har att skylla på för min tystnad på bloggen. Desto mer finns att berätta!

Kort resume; Vi har seglat från Orkney runt Cape Wrath (Skottlands ökända NV udde som passerades i stiltje), och ner till Ullapool på fastlandet, varifrån Annette reste hem. Vidare under en ensamvecka över the Minch till Stornoway på Yttre Hebriderna. Ny besättning kom med sol och värme och vi seglade längs Yttre Hebriderna i en vecka och därefter över till Tobermory på Mull och nu befinner jag mig i Oban på fastlandet, för nytt besättningsbyte.

När vädret är vackert blir allt lugnt, harmoniskt och glädjefyllt. Hela min kropp reagerar och kopplar av, går ner i varv och suger i sig solen. Ja, vi har äntligen haft sol och värme, hela sträckan längs Yttre Hebriderna!

Yttre Hebriderna är en plats känd för att vara vacker. Det är ett band av öar mellan The Minch och Atlanten. Jag trodde de skulle vara ödemark och vildmark men här bor människor överallt, nästan. Stornoway på den nordliga ön Isle of Lewis är huvudort, och det är en relativt stor stad. Större än Ullapool, som ligger ganska ensam längs den skotska nordvästkusten. Kring Ullapool är det mycket mer vildmark och öde än på Yttre Hebriderna.

Min första ensamsegling i Skottland gick tvärs över The Minch, ett skutt på 50 sjömil. Seglingen var helt odramatisk. Inte ens någon delfin eller val fick jag se vid den seglingen, som jag hade hoppats på. Däremot dök jag själv upp på bild ihop med min båt på Marine Traffic. Någon hade fotat mig från hamnen när jag lämnade Ullapool!

Under mina dagar i Ullapool låg jag på en mooring, dvs en boj för gästande båtar. Med jollen körde jag in till en liten flytbrygga. Människorna som sköter Ullapool harbour har inte bara hand om gästande båtar, för det är inte så många, utan de sköter även till- och frånläggning av den stora färjan som går till Stornoway, och alla fiskebåtar som har Ullapool som bas. Hamnpersonalen visade sig vara otroligt vänliga. Jag berättade att jag behövde gå till tandläkaren, och genast började hamnkaptenen själv ringa runt för att hitta en tillgänglig tandläkare. När jag fått en tid hos en, i en liten ort nära Inverness (på andra sidan Skottland!), fick jag skjuts med hamnens bil hela vägen dit och tillbaka igen. Utan kostnad. Snacka om generositet. Men man fick betala för att ligga på bojen så klart.

Jag hade också ett annat bekymmer. Under seglingen från Orkney, eller, snarare under motorgången ut från Stromness genom Hoy sound där det var ganska strömt och guppigt, fick vi en plastsäck runt drevet. Det dröjde ett tag innan jag förstod att det verkligen var något galet, för motorn gick rätt bra ändå men skakade lite konstigt. Men när den guppiga strömmen i Hoy sound avtagit och motorn fortfarande skakade anade jag oråd och sände ner min gopro-kamera på en båtshake för att filma under båten. Och upp kom en film där det tydligt syntes något mörkt som hängde över propellern.

Ibland ska man ha tur. Det hade vi nu, mitt i oturen. Dels hade vi sällskap av en annan svensk båt, Rut Skeppner med Bengt Utterström och hans besättning. Dels var det i stort sett stiltje, och dels hade jag med mig våtdräkt och simglasögon så det var inte så omöjligt att tänka sig ett dopp. Rut Skeppner låg standby när jag gick ner i vattnet med cykelhjälm på huvudet (för att inte slå mig på skrovet som guppade i dyningen –tämligen smart av den som kom på det, och det var inte jag!). Beväpnad med båtshaken och med kelpskäraren (en vanlig grensåg) i beredskap hoppade jag i någonstans nordost om Cape Wrath. Bengt och Annette dokumenterade. Mycket riktigt satt en hel brun ful plastsäck kring propellern. Men propellern hade vunnit. Plastsäcken var söndertrasad och gick relativt lätt att få loss med lite draghjälp från Annette på däck. Att dra loss något från båten när man själv ligger och flyter utan motstånd är nästan omöjligt.

Efter omstart av motorn kunde vi konstatera att den lät normalt och inte längre skakade. Skönt! Men när vi drog på fullt för att testa att den klarade att gå upp i fullt varvtal, rök motorn svart och hackade medan varvtalet sjönk. Det kändes inte bra, eftersom jag vet att motorn gick felfritt på fullt varvtal innan vi lämnade Stromness. Alltså behövde jag någon som kunde komma och kika på motorn och göra en bedömning av vad som kunde ha hänt. Hamnkaptenen i Ullapool gav mig namn och telefonnummer till Dan, som visade sig vara en ung båtbyggare och alltiallo i Ullapool. Dan kom med mig ut och testkörde och dök även ner under båten för att kolla att propellern var ok och att inga rester satt kvar. Allt såg ok ut och hans rekommendation, efter att vi kollat hela bränslesystemet och luftfiltret var att inte plocka isär något förrän hemma i Sverige utan köra på de varvtal som funkar – vilket är nästan upp till fullt. Själv hade Dan byggt sin egen båt och seglat till Västindien tur och retur, och sa att han var glad när hans motor gjorde 4 knop. Vi kanske överdriver behovet av stark motor, och borde lära oss mer om att tajma strömmarna istället. Kände mig i alla fall lite lugnad av resonemangen med Dan.

Under nästan hela överfarten från Orkney till Ullapool hade vi uppkoppling via min mobila bredbandsrouter med extern antenn, inköpt från Loh electronics bara någon vecka innan avfärd. Den har varit ovärderlig! På många ställen där telefonen helt saknar kontakt har vi internetuppkoppling via routern. Det innebär tillgång till väder och kontakt med vänner. Och att bilden av mig med säcken i högsta hugg kom singlande över i ett mms en stund efter att den tagits, mitt ute på havet! Väl inne i Ullapool ville den däremot inte vara med längre. Där fanns absolut inget nätverk, alls.

Det här med nätverk blir viktigt i tider när den mesta informationen för seglare sänds via internet. Jag använder väderprogram som Windy, där man kan se vädret online på alla tänkbara sätt och från olika källor, och Sqiud, som är en tjänst där man kan ladda ner gribfiler lokalt för att i lugn och ro titta på dem när man inte har uppkoppling. I Squid kan man också göra weather routing, dvs lägga upp sin rutt och få förslag på kurser timme för timme i förhållande till de förväntade vindarna och den fart man kan tänkas hålla med den typ av båt man har. Weather routing känns som att jag inte riktigt har ork att ta till mig ännu, särskilt som jag inte har ett polardiagram för min båt, som visar hur fort den ska gå i olika vindar och vindriktingar. Så jag struntar i weather routing. Så mycket nörd är jag inte än.

Men jag har börjat hitta en rutin för hur jag förbereder en segling. Jag börjar med att kolla när det är hög respektive lågvatten på den plats jag befinner mig och på den plats jag ska till. Det gör jag enklast genom Navionics, sjökortsprogrammet där det finns både vattennivåinformation och ströminformation direkt i kortet. Jag kan också kolla i tidvattentabeller som ofta delas ut i marinorna för den aktuella platsen. Sen är det strömmarna och hur det rör sig. Vid spring, dvs vid fullmåne eller ”ingen måne alls”, strömmar vattnet som mest och högvattnet är högre och lågvattnet lägre. Så det gäller att hålla koll på månfaserna. Det ser man i tidvattentabellen. Eller på månen själv. Verkligheten finns alltid där om och när de digitala hjälpmedlen ger upp. Sen gäller det att veta när strömmarna vänder, och tajma medströmmen så mycket man kan.

I morgon ska vi lämna Oban och segla till Tobermory genom Mull Sound. Då går det att läsa i Reed´s Nautical almanac hur dags strömmen vänder västerut i förhållande till högvattnet i Oban. För vår del innebär det avfärd 06.30 för att vi ska få strömmen med oss så många timmar som möjligt. Efter 5 timmar börjar den vända igen och gå åt andra hållet. Två knop ström med eller mot gör stor skillnad! Och i vissa sund är det mycket mer ström. Strax söder om oss ligger det ökända Corrywreckan, ett sund norr om Jura där virvelströmmarna kan komma upp i hastigheter över 20 knop och vågor som väggar kan bildas. Huvva. Dit ska jag inte.

Men – jag måste berätta lite mer om Yttre Hebriderna. Eva skrev till mig att hon och Lina skulle komma med solsken och fina vindar. Jo jo, hon har inte fattat hur det är här, tänkte jag. Men den dagen de kom till Stornoway med färjan från Ullapool sken solen från klar himmel och shortsen åkte på för första gången på resan. Under sju dagar sken solen konstant och vi hade hela tiden underbar vind för segling söderut längs öarna Lewis, Harris, Uist och Barra. Men först ägnade vi totalt fyra dagar åt att med bil utforska Isle of Lewis och Harris. Två dagar körde jag runt själv, delvis i ösregn, två dagar fick vi tillsammans.

 

 

 

  

Det är nästan svårt att beskriva när det är så här smärtfritt och njutningsfullt att segla och vara. Ibland drev vi i svaga vindar med makrillsdörjen efter båten och drog hem fina fiskar. I land gick det ofta att få tag på färska skaldjur direkt från fiskebåtarna, och största kastrullen gick varm med havskräftor och krabba. Lina som är delvis västkustbo hade koll på makrillrecepten och skaldjurskokningen.

 

Shiant Islands

Mängder av havssulor flaxade och dök som projektiler med plask genom vattenytan och grisslor och lunnefåglar fanns omkring oss bland vågorna. Det gick att sitta på däck i shorts och linne i solen. Mina vita ben och armar fick lite luft och ljus. Folk vi pratade med var mycket förvånade över det varma vädret. Det är tydligen mycket ovanligt här.

  

Sista anhalten på Yttre Hebriderna var Barra, den sydligaste bebodda ön. Härifrån skulle Eva flyga hem. Flygplatsen här är en sandstrand som blir start- och landningsbana vid lågvatten. Ganska spektakulärt! En kort promenad därifrån på andra sidan höga sanddyner ligger en lååång strand där vi badade i kristallklart vatten. Det blir nästan långtråkigt att berätta om allt underbart. Men det var en sådan vila, att få lite värme!

  

  

Så flög Eva hem och Lina och jag fortsatte skuttet över till Tobermory på andra sidan om innanhavet ”Little Minch”, en sträcka på ca 55 sjömil. Under den seglingen fick vi se delfiner fyra gånger, och många! Oj vilken glädje.

 

Vid ett par tillfällen under seglingen söderut längs Hebriderna såg vi också en pyramidformad fena med en liten fena efter sig. Båda gångerna låg fenan helt stilla medan vi passerade. Senare fick vi veta att vi troligen sett Basking Shark – Brugd på svenska – som simmar sakta med öppen mun för att äta småfisk. Den är ganska ovanlig, och är världens största fisk (!) Jag lämnade våra observationer till Hebridean Whale and Dolphins trust, som hade en informationsplats i Tobermory. Hajar/fiskar har stjärtfenan vertikalt och valar har den horisontellt.

 

När vi kommit till Tobermory, mindre än ett dygn efter att Eva kommit hem till Sverige, började det regna igen, och sedan dess har det regnat.

Men det har hänt något annat, i alla fall för mig väldigt spännande: Jag har inom ett dygn träffat på två av de båtar jag tidigare i mitt liv seglat på, och som varit helt avgörande för att jag gör den resa jag nu gör. Den sista kvällen i Tobermory kom Svenska Kryssarklubbens seglingsfartyg Atlantica in i hamnen. Atlantica seglade jag på sommaren -84 och -85, på Östersjön och till Danmark och Norge. På de seglingarna fick jag för första gången segla långa sträckor över hav och gå vakt. Det var efter det som jag bestämde mig för att jag ville långsegla och började leta efter möjligheter att följa med någon båt som besättning. Sommaren -86 seglade jag så iväg med Bohemia från Österskär, en 48 fots Sparkman&Stephens båt byggd på 60-talet. Under hela sommaren innan vi kom iväg i augusti, arbetade jag med att utrusta Bohemia och med att organisera och stuva allt vi skulle ha med. Seglingen med Bohemia tog slut i La Coruna för mig den gången, och jag bytte båt och seglade vidare med en annan. Men jag lovade mig själv under den seglingen att jag skulle komma att göra en långsegling på egen köl i framtiden. Det tog 30 år men nu är jag på god väg.

På kvällen när vi kommit tillbaka till pontonerna efter nostalgiskt besök ombord på Atlantica, pekar jag på en mörkblå båt och säger till Lina; den där påminner mycket om Bohemia som jag seglade iväg mot Västindien med -86! Nästa dag seglar vi till Oban, och upptäcker samma båt där. När vi tar den lilla färjan över från marinan till Oban, ser jag båten bakifrån och ser att det står Bohemia på akterspegeln. Det var verkligen den Bohemia! Som fått ny ägare, en tysk, och ny färg, blå istället för vit. Det blev några intensiva timmar med uppdateringar om Bohemias öden och äventyr, och det visade sig att den nya ägaren Wolfgang hade sparat mina gamla stuvnings- och planeringslistor från -86…

Ombord på Bohemia efter 31 år!

Nu är det bara någon vecka kvar innan vi ska gå in i Caledonian Canal och slussa oss upp till Loch Ness och sedan ner igen till Inverness. Den veckan hoppas jag att vi ska få ligga på svaj i några vackra naturhamnar kring Isle of Skye, kanske i sällskap med någon av de andra svenska vänner som är i närheten. Just nu kommer det regnskurar ungefär en gång i halvtimmen och det regnar i 20 minuter i stöten. Det är inte roligt längre, hoppas May-Lis har med sig solen!


«

Comments

  1. Per
    juli 30th

    Sicket äventyr, inte minst med motorn. Har den funkat ok nu?
    Jättefina bilder!
    Bra att ni haft lite tur med vädret också 🙂

    • Birgitta
      augusti 12th

      Motorn går finfint, men kan inte köra på maxvarvtal för då ryker den. Sannolikt något med avgassystemet. Det blir en tur till Hanson Marin igen när jag kommer hem, om det inte är nåt jag kan fixa själv. Kanske inte är så svårt att byta avgasslangen, om det är där skon klämmer.

  2. Ann S
    juli 30th

    Slumpen är ingen tillfällighet, Birgitta!
    Underbart!

    • Birgitta
      augusti 12th

      Det håller jag med om till 100 procent!

  3. Hej! Fick vetskap om din sida av Ann Malmberg, har bott granne (Dalarö) med henne i ca 57 år:) Har seglat så länge jag minns. Just nu har jag en minifolka (6.80 x 2.05) som ligger i Vadviken och Askfatshamnen på vintern. Jag har en dröm att få segla en längre tid o sträcka…. Finns det möjlighet att mönstra på din båt?
    Med Vänlig Hälsning
    Ina

    • Birgitta
      augusti 12th

      Hej Ina, har mailat dig! Denna sommar seglar jag med vänner jag seglat med och känner sedan tidigare. Men vi håller kontakten! Ses gärna på Dalarö i höst!

  4. Hej Birgitta! Hoppas att du har fått sol och värme igen. Tack för att du delar med dig av allt spännande från din del av världen!!! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *