Skottlands västkust och Caledonian canal

och lite om verkligheten

När man seglar på Skottlands västkust sägs det att man, om man seglat norr om Ardnamuchan, får plocka en bukett ljung och knyta fast i pulpit för att visa att man varit i detta vilda och äventyrliga seglingsområde. Jag fick höra talas om sedvänjan först efter att vi passerat Ardnamuchan på vår väg söderut. Plockade några ljungkvistar och satte i ett glas att pryda bordet med. Ville inte skryta. Men vill vara tacksam över att all segling denna sommar, till Shetland, Orkney, Yttre Hebriderna och till platser från Skye till Ardnamuchan i stort sett kunnat genomföras utan några som helst äventyrligheter i form av plötsliga oförutsedda väderomslag eller bristande ankarfäste. Men vi har varit rätt ensamma, sett få andra båtar.

Jag balanserar säkerhet mot äventyr. Visst går det att söka mer äventyr och få fler oförutseddheter. Till stor del väljer man själv. Men viktigast är, i dessa vatten, att ha råkoll på vindar och strömmar. Vi använde programmet/appen Windy, rekommenderat av min vän meteorologen. Det programmet har så rik information att nästan allt finns där som hon som meteorolog på SMHI brukade ha tillgång till. Sen gäller det att kunna tolka informationen också, som jetströmmarna på 3000 meters höjd, där har jag fortfarande en del att lära.

Strömmarna i vattnet däremot är viktiga och fullt möjliga och viktiga att ha koll på; dels vill man ha dem med sig, inte mot sig. Dels vill man inte ha stark ström mot stark vind, det kan skapa tokvågor som är svåra att ta sig igenom och man kan bli rejält översköljd. Att räkna på strömmarna var däremot en rolig syssla. Hur dags ska man avsegla för att få maximal ström med sig mot målet? Hur högt är vattnet när vi kommer fram till tänkt ankarplats, och hur mycket högre respektive lägre kommer det att bli? Det avgör hur mycket ankarkätting som ska ut (jag brukar lägga minst 3 ggr största djupet) och hur långt ankarvikten ska släppas ut på kättingen. Ankarvikten är en extravikt på 14 kg som skickas ner längs kättingen. Den används för att dragvinkeln på ankaret ska förbättras, och för att båten ska ligga mer stilla. Dessutom har jag en tunn stark lina knuten i ankarets främre fäste, med ett fiskeflöte i andra änden som flyter på vattenytan. Flötet visar var ankaret ligger och med linan kan man dra upp ankaret baklänges om det skulle fastna, vilket har hänt ett par gånger under resan. Tripplinan till ”bollen” måste också ha rätt längd, så inte bollen försvinner under vattenytan när det blir högvatten. Skillnaden mellan hög och lågvatten var ungefär 2-4 meter, beroende på vilken månfas vi befann oss i – vid spring, dvs vid fullmåne eller ingen måne alls, var det som störst skillnader och som starkast strömmar. Vid neap, i månens mellanfaser, var skillnaderna mindre. Ytterligare en bra sak att ha när man ankrar i utsatta lägen, eller egentligen alltid tycker jag, är en gummifjäderförsedd lina med ankarkrok som fästs på kättingen för att avlasta den så att man skyddar ankarspelet från påfrestning.

Ja nu hamnade jag direkt in i praktiska finesser. Har tänkt en hel del på att jag vill skriva om alla finurligheter som jag inte velat vara utan under den här seglingen, och det ska jag. Jag återkommer till det lite längre ner i denna blogg. Men först vill jag be om ursäkt för att jag dröjt så länge med att skriva. Nu är det äntligen lungt – det regnar, jag är tillbaka i Sverige, just nu i Kalmar, och har släppt i land min sista besättningsmedlem Ann. En vecka till återstår för att segla hem båten, och nu ska jag segla själv igen.

Sedan jag skrev sist har jag bytt besättning flera gånger. May-Lis kom och mötte upp i Oban, där jag lämnat Lina dagen innan. Och hon kom med lite sol, faktiskt! May-Lis är en erfaren seglare men hon har inte seglat i strömt vatten förut. Däremot är hon en van projektledare och organisatör, så det tog inte många minuter innan hon fattat galoppen och gjorde upp distanstabeller och strömberäkningar för diverse olika tänkbara rutter.

Vi började våra två gemensamma veckor med en efterlängtad sväng ut bland de västskotska öarna norr om Ardnamuchan. Vi fick snart sällskap med den svenska båten Elin Alida med Mats och Ingela, vänner hemifrån och från Oceanseglingsklubben. De hade samma mål som oss – att hitta fina ankringsplatser och få lugn och ro. Vi möttes upp första gången i Sanna Bay på Ardnamuchans nordsida. Äntligen svajankring med rodd in till sandstrand! Och vi blev bjudna på förstärkt frukost ombord på Elin Alida, en lång stund av frid och gemenskap i sällskap med kramad sallad, pocherade ägg och vegetariska frukostkorvar.

Vi fick några lugna dagar då vi seglade korta sträckor och vilade och promenerade långa stunder. Vi bjöd varandra på olika tillrättningar som hembakta scones och egenfiskad makrill.

Vi besökte Canna, en liten idyllisk ö med en bra hamn och endast 19 bofasta invånare. Morgonen då vi skulle lämna Canna väcktes vi av sälarnas sång.

Vi besökte en djup vik på ön Skye, där Taliskers whiskydestilleri ligger. Det var det andra destilleriet vi besökte, eftersom vi hunnit med en sväng inom Tobermory också. Livet var äntligen där jag ville ha det. Med vänner, natur, följa vindarna, ta det lugnt. Som en semester i långresans ständiga pågående. Jag släppte greppet om tid och rum och det var precis där jag ville vara.

Men en dag, alldeles för snart, sa May-Lis att hon räknat lite på dagar och sträckor, och jag vaknade upp ur min njutningsdvala med ett ryck. Vi var tvungna att lämna det lugna lunket bakom oss, och sätta fart mot Caledonian Canal för att ha tillräcklig tid på oss innan nästa besättningsbyte i Inverness i slutet av kanalen.

Om kanalen hade vi fått höra mycket av flera andra seglare, och jag hade fått intrycket att det var a; mycket jobbigare än att slussa hemma, b; en massa hyrbåtar med okunniga förare som man skulle hålla sig undan från och c; att det är värt att ge kanalen lite tid och inte bara köra rakt igenom. b; och c; stämde utmärkt men a; höll vi inte alls med om. Nu är vi ju båda utpräglade praktiker med god båtvana, så slussningen gjorde vi till en ren lek. Vi blev nog lite kändisar i kanalen, där alla funktionärer pratar med varandra på VHF kanal 74. Vi sjöng nämligen i varenda sluss, nya sånger varenda gång med texter på temat slussning. Som ”han har öppnat pärleporten så att vi kan komma in..” En av dem sa att de aldrig sett några så glada slussare förut.

 

Innan vi påbörjade själva kanalfärden men efter den första slusstrappan, Neptunes Staircase, stannade vi en dag och gjorde en lång cykel och vandringsutflykt till skottlands högsta berg Ben Nevis. Det var en av de dagar då man faktiskt kunde se toppen på berget, men på vägen tillbaka fick vi ta straffet i form av en störtskur som orsakade översvämning ända ner i skoskaften. Så är det i Skottland, inte en dag utan regn. Men kontrasterna berikar intrycken.

 

I första slussen från Corpach, nära Fort Williams, fick vi sällskap med en stor ljusblå 62-fotare och en liten gul ribbåt. Den stora blå, som hette Alta II, hade utrustning som förde tankarna till Antarktis och Patagonien. Massor med extradunkar på däck och stora rullar med många många meter lina. Mycket riktigt var båten rejält berest. Skepparen som var anställd av den israeliska ägaren berättade att båten gått både till Antarktis och genom Nordvästpassagen. Vi blev snabbt goda vänner och samma kväll satt vi i min båt och pratade om seglingsliv och meningen med det. Peter, skepparen, bodde i sin egen båt i södra England när han inte jobbade som charter eller leveransskeppare. Han hade gjort sig av med allt han ägde utom båten och det var en stor befrielse, menade han. Ingenting som band och höll fast. Jag kände igen mig i tanken, i längtan efter ett sådant liv. Men förstod också den relativa ensamhet det kan innebära.

När man möter människor så här på resande fot, det gäller säkert fler former av resande också, får man lätt en direkt och nära kontakt, eftersom det finns en slags öppenhet och närvaro i stunden som är ovanlig i våra ”vanliga” liv därhemma där allt är så mycket mer inrutat och planerat. Jag kallar det ibland för att jag möter min egentliga familj – den jag känner mig hemma med och tillhörig. Jag kommer närmare källan tillsammans med de som jag delar erfarenheten och drömmarna med. Men är det en drömvärld eller tvärtom den verkliga världen, utanför våra små hopsnörda samhällen? Sådana frågor ställer jag mig vid dessa möten och även ute på havet, när dygnen får rulla undan och vi färdas direkt under stjärnhimlen. Vad är verkligt? Är det när jag själv känner mig verklig, närvarande? Jag vill tro det.

Verkligheten kan också göra sig påmind i det fysiska. I den sista slussen i Fort Williams, efter ungefär halva Caledonian Canal, hände det. Vi hade även här sällskap med den stora blå och den lilla gula. Ribbåten låg nu förtöjd utanpå oss eftersom det var lite trångt längs slussbassängens kanter. Tack vare det fick vi extra hjälp av ribbåtens ägare på land att dra oss från den ena slussen till den andra i den sex slussar långa slusstrappan nedåt mot Loch Ness. I den sista slussen tog inte motorreglaget. Handtaget bara slirade mot kopplingen och absolut ingenting hände. Nästa sak som hände var att ägaren till den gula ribbåten berättade att han jobbade som instruktör i att bogsera med ribbåtar. Och det enda som saknades för att kunna göra detta var en extra fender och en till lina. Så blev vi utkörda ur slussbassängen och bogserade till flytbryggan just utanför duscharna och toaletterna. Ibland ska man ha lite extra tur. Verkligheten var nu den att vi inte kunde ta oss därifrån innan problemet var analyserat och löst. En hel dag satt jag och letade motorreglage för att utreda vilken sort det var, om det sannolikt skulle hjälpa med att byta endast handtaget eller om hela mekanismen behövde bytas ut. Samt om det skulle gå att uppbringa delar i närheten någonstans. Utan internet hade inte detta varit möjligt.

Tyvärr visade det sig inte vara möjligt att få tag i rätt delar i Skottland, så nästa plan blev att beställa från Sverige med nästa besättning. Och snällt vänta kvar i Fort Williams tills Anna skulle komma. Vi tog oss istället in till Inverness med buss och hyrde där en bil. Men den for vi runt lite och såg oss omkring en väldigt blåsig dag.

På kvällen hamnade vi på ett lokalt värdshus i en liten by utanför Inverness. Vid grannbordet satt ett par bestående av en amerikansk stor f. d. man som nu uppenbarligen var på väg att bli kvinna (och som hävdade att hon var svensk, eller i alla fall hade svenskt påbrå) och hennes flickvän från Hong-Kong, där det visade sig att de båda bodde. De semestrade genom att flyga mellan de skotska öarna, berättade de. Den stora kvinnan hade egentligen velat segla, men flickvännen gillade inte idén. Så då flög de istället. Lät dyrt i mina ögon och varför tog de inte färja istället, undrade jag? Då framkom det att de alltså hade ett alldeles eget flygplan, i trä (!!), stationerat i England för att kunna flyga runt i Europa. Denna sommar hade de specialiserat sig på att landa på små öar med minimala flygplatser. Som på olika platser på Shetland, Orkney och på Fair Isle. Oj. Nu blev jag och May-Lis grymt imponerade. May-Lis flyger också, fast segelflyg, så samtalet blev intensivt. Men man kan ju inte ens sova i planet! Eller laga mat i det. Eller köra det på vanliga gator. Låter lite komplicerat men fantastiskt – och, faktiskt, rätt kostsamt… men så coool!

Våra vänner på den stora blå Alta II hade nu hunnit fram till Inverness. Dessutom hade fler vänner, Niklas Krantz med besättning på Hafsorkestern också nått Inverness norrifrån, och min vän båtbyggaren som jag mött i Stornoway hade också hört av sig och ville ses. Vallhunden i mig drog igång och samlade alla till en middag på stan, och jag och May-Lis fick sova över på 62-fotaren. I dessa möten mellan människor – jag älskar det! – uppstår nya konstellationer, nya kontaktytor… Bleuenn, min båtbyggarvän från Finisterre charmade alla, och körde oss ner till båtarna med sin skåpbil som hon också bor i. Bilen är inredd nästan som en båt, och bär tydliga spår av att hon är träbåtbyggare. Kvällen blev sen ombord på Alta II, med fem nationaliteter – fransk, svensk, norsk, israelisk och nya zeeländsk – och slutade med att jag fick grädda amerikanska pannkakor till hela gänget som vickning. Sov kungligt i egen hytt med privat badrum. Nästa morgon körde Bleuenn May-Lis till tåget och mig till bussen som tog mig tillbaka till min båt. Och till kvällen kom Anna med taxi och motorreglage. Rörelsen kunde fortsätta.

Så var vi äntligen på väg igen. Anna Geidne – min alldeles egen meteorolog till låns under den kommande hemåtseglingen – och jag seglade ut på Loch Ness och halvvägs ankrade vi vid den kända slottsruinen Urquhart Castle, där vi stämt träff med Hafsorkestern. På kvällen rodde vi in och gick runt bland ruinerna och fick en magisk solnedgång med brytande Kelvin Helmholz-moln. Hur många visste att det fanns brytande moln, precis som det finns brytande sjöar? Sånt och mycket mer får man veta när man har specialkompetens ombord.

Dagen därpå motorerade vi i stiltje den sista biten in till Inverness och väntade in nästa besättningsmedlem inför hemåtseglingen, Ann Samnegård. Båten gjordes klar för överhavssegling efter en vecka i stilla sötvatten. Vi gjorde rent och torkade och stuvade jollen och en av cyklarna under däck, och gick igenom hela riggen och kontrollerade att allt var som det skulle. Nu var det allvar igen. Åtgärdslistor prickades av, uppgifter delades upp.

Nästa morgon slussade vi ut i Nordsjön. På andra sidan Skottland. Vi var ensamma i slussen. Vid slussvaktens hus fanns en plakett på svenska och engelska som talade om att Caledonian Canal har vänskapsband med Göta Kanal. Det är sannolikt samma konstruktör, menar Anna, som har Göta Kanal som hemmavatten.

Ute på andra sidan satte strömmen oss rejält framåt. Vi hade räknat rätt igen. Fyra knops medström. Och efter en stund kom de utlovade, som alla säger ska finnas här i det strömmande vattnet utanför Inverness; delfinerna. Och inte bara delfinerna utan även en stor grupp med späckhuggare, killer whales. De är mäktiga att se, svarta med vita fläckar på sidorna och höga svarta ryggfenor. Dagen bjöd på spinnakergång längs kusten och vi kände glädje att vara på väg, och laddade upp inför seglingen åter över Nordsjön.

Efter en bra dagsetapp på 60 sjömil landade vi i den minimala men supermysiga hamnen i Whitehills. Här finns inte mycket, men det finns en fiskfabrik där man kan köpa färsk fisk, en minimal livsmedelsbutik som mest säljer kioskvaror, och ett par restauranger och barer. Men som sagt, trång och mysig hamn, med plats för endast tre-fyra båtar. Den inre hamnen var uthyrd till privatbåtar och helt full av båtar som enligt hamnkaptenen aldrig var ute på sjön. Kanske vågade de inte lämna hamnen, det var vansinnigt trångt där inne.

Vi tog en långpromenad över näset till Banff. Där var hamnen avstängd sedan hamnpiren rasat så att båtar varken kan komma ut eller in(!). Vi handlade mat på Tesco det sista inför den långa resan åter över Nordsjön och vidare hemåt.

Om hemresan kommer ett alldeles eget blogginlägg, håll ut!

Tänkte nu orda lite om det praktiska. Om vilken utrustning och så vidare, som gjort livet lättare att leva och båten enklare att segla. Jag ensamseglar ju en del, och av den totala tiden på dryga tre månader och 3200 sjömil har jag varit ensam ombord i nästan fyra veckor i olika perioder och kommer ha seglat omkring 650 sjömil på egen hand när jag kommer hem. Det gör att jag vill att båten ska fungera säkert och enkelt när man är ensam ombord, men även när man är ensam på vakt under längre överseglingar.

En viktig och oumbärlig hjälp är autopiloten från Raymarine som är monterad på hjärtstocken. En annan är single rev bommen som gör att jag kan ta ner alla tre reven från sittbrunnen utan att behöva gå upp på däck. Att Linjetten är utrustad med ett storskot som både har talja och går på winch underlättar också att orka hantera seglet. För att minska risken för gipp och göra gippar säkrare, har jag installerat en bombroms, en svensk uppfinning som heter ASB, en hydraulisk bombroms som inte tar så mycket plats. En lina går från strax framför vanten via bombromsen under bommen till samma plats på den andra sidan av båten och via ett block sträcks den upp från sittbrunnen. Till spinnakern har jag en strumpa från UK Syversen som gör att det går att segla spinnaker på två eller tre personer. Focken är av modellen 110 %, dvs den går lite bakom masten. Om jag rullar in den till ungefär halva storleken kan jag skota den på självslående-skenan och får då en lagom liten stormfock.

När det gäller instrumenten har jag satsat på att ha instrument som fungerar ihop av samma märke, så allt är Raymarine. Det innebär att de är sammankopplade i nätverk så att t ex vindriktning och strömeffekt syns som pilar i plottern, och att kurs över grund och kurs genom vattnet lätt går att jämföra. Ett viktigt och mycket bra hjälpmedel är AIS och radar. De flesta stora båtar har idag en sändande AIS, och det har även min båt. Det innebär att vi syns på andras elektroniska sjökort om de har en AIS-mottagare. Informationen som man får genom AIS innebär att man enkelt kan se bäring till och kurs och fart för andra fartyg. Ovärderligt när man ska ta sig förbi och igenom fartygsrutter. Med hjälp av radarn kan jag se de fartyg som inte har AIS, t ex många fiskebåtar och fritidsbåtar saknar den utrustningen. På natten eller i dålig sikt går det då att se och följa rörliga mål på radarskärmen, som också kan överlagras med sjökortet, sk radaroverlay.

Denna sommar har jag också lärt mig hur man kan använda radarn när man ska ankra ihop med andra båtar på svaj. Det kan vara jättesvårt att bedöma avstånd till andra båtar och därmed besluta var man ska släppa sitt ankare, och det blir lätt fel. Genom att använda radarns avståndsringar kan man bestämma vilket säkerhetsavstånd man vill ha till övriga båtar och se till att lägga ankaret på rätt ställe. På natten brukar jag ha min telefon med Navionics sjökortsprogram igång så att jag ser vårt spår som en gul linje. Om ankaret ligger där det ska så blir det ett gult nystan av linjer när båten rör sig lätt kring eller bakom ankaret. Skulle vi dragga ändras mönstret. Det går också att ställa in larm på ekolodet om djupet förändras för mycket, men det kan vara lite svåranvänt när man har tidvatten. Även radarn har en larmfunktion om båten flyttar sig utanför ett visst område, men den drar en hel del ström att ha på.

Strömmen är en annan historia. Jag har fyra stycken vanliga blysyrabatterier på vardera 80 Ah. De har hängt med i fyra år, men med väldigt intensiva säsonger. För laddning av batterierna har jag tre olika källor; generatorn på motorn, landströmsladdare samt solceller. Problemen uppstår när man seglar flera dygn i sträck, använder autopilot, alla instrument är på, Ipad och telefoner ska hållas laddade, lanternor på natten etc. Om det inte är läge att köra motor och solen inte skiner så laddas batterierna snabbt ur. Eftersom mina är lite slitna har jag märkt att de tappar i spänning redan efter 20% urladdning, ett tecken på att de inte är helt friska. Jag har nu inför sista veckans ensamsegling bytt batteribanken för att vara säker på att kunna köra autopilot och säkerhetssystem så mycket jag behöver.

I framtiden överväger jag att skaffa lithium batterier, men vill lära mig mer om deras för och nackdelar innan jag fattar beslut. Lithium är snabbladdade och det går att använda en större del av batteriernas kapacitet utan att de tar skada. Men det finns också baksidor som att de är extremt brandfarliga.

Alternativet är att skaffa ännu fler laddningsvägar, med antingen vindgenerator eller vattengenerator. Att vara självständig när det gäller elsystemen ombord är lika med frihet. Vi mötte båtar i sommar som inte kan ligga i naturhamn mer än en enda natt, sedan måste de in och ladda för att inte båten ska släcka ner. Jag vill kunna vistas fritt på havet och i naturen utan att behöva gå in i depå alltför ofta. En första åtgärd som redan är utförd är så klart att byta alla lampor inklusive lanternor till LED.

Andra små praktiska saker som jag har haft god nytta av är bra gummerade mattor som inte glider, att lägga på durkarna som är av fernissad teak i min båt. Och att ha bra vattenokänsliga dynor till sittbrunnen under segling, hittade en balansträningsmatta som är perfekt, tung, glider inte, suger inte vatten, isolerar. På båtmässan i Stockholm fick jag tag på bra blå gummidukar att lägga på plana ytor i pentry och navbord och att ställa under matanrättningarna när man ska till att äta i sjögång.

Satellittelefon har jag haft med, en Iridium 9555 med extern antenn. Jag har provat systemet med en trådlös router så att jag kan ta emot wifi-signal från telefonen in till min macbook, och därmed ta emot väderfiler och e-post var som helst på havet, men med extremt långsam uppkoppling. Det här är dyrt, väldigt dyrt. Man behöver kontantkort till telefonen, och abonnemang för tjänsten som hör ihop med routern (Xgate heter det jag använder och Red Port Optimizer heter den lilla routern som kostade någon tusenlapp). Routern fungerar som en brandvägg som filtrerar bort allt annat än det som man har bett om, hårt komprimerade väderfiler och mail. Och så behöver man en prenumeration på en vädertjänst, och det kostar också en slant. Det går att göra system som är mer kostnadseffektiva men jag är ingen dataspecialist och har förstått att det kan vara svårt att få Mac att fungera med Iridium satellittelefon. Det dyra är framförallt minutkostnaden för kontantkortet, det kostar 20-25kr/minut att vara uppkopplad/ringa, och det tar 3-6 minuter att ladda ner väderprognoser med en vikt av 70 kB. Men på Nordsjön var det väldigt bra att ha denna möjlighet.

Annars har jag, som jag tidigare har skrivit om, en vanlig GSM-router för mobilt bredband, även den med extern antenn, som fungerar fantastiskt bra och som har givit oss tillgång till internet långt efter att telefonen tappat kontakten.

Ett Sailomat vindroder har jag också monterat, men inte lyckats få att fungera. kanske beror det på att jag körde in det i en påle i Malmö hamn när jag var ensam och knäckte kulan som är länken till styråran. Fick en ny med posten men får inte rodret att balansera som det ska. Om det finns någon som läser detta som har erfarenhet av Sailomat vindroder och som kan hjälpa mig att förstå vad som är fel så får ni väldigt gärna ta kontakt med mig! Med vindrodret skulle jag spara mycket autopilot-ström.

Nu ska jag gå upp till Coop i Baronen köpcentrum här i Kalmar hamn och handla mat för fortsatt segling hemåt via Visby. Det har just börjat blåsa lite efter en dag i hamn med ösregn och stiltje. Här ska jag sova i natt och njuta av ensamheten.

Ps. När vi kom in till Kalmar i morse vid 6-tiden upptäckte jag att ännu en båt jag seglat på och som finns med i min långseglingshistorik låg i hamnen, nämligen Frigg. Frigg ägdes av mina vänner Lennart och Kerstin och på Frigg har jag seglat flera gånger när de hade båten i Medelhavet och på Algarvekusten. De har alltid stöttat mig och pushat mig att komma iväg på min egen långsegling. Nu är Lennart död och båten är såld, och de som köpt den är ingen mindre än Pekka och Barbro som jag seglade över Atlanten med för 31 år sedan. När jag vaknade efter ett par timmars tilläggssömn var Frigg borta. Hade jag inte tagit ett foto hade jag nästan trott att jag drömt. Vi missade varandra med en timme.


«

Comments

  1. Du har inte funderat på att bli seglande författare? Underbara skildringar i din blogg! Tack för en fantastisk seglats!

    • Birgitta
      augusti 30th

      Jag har absolut funderat på att bli seglande författare!

  2. Håkan
    augusti 28th

    Hej Birgitta!
    Värdefullt att du delar med dig av dina erfarenheter. Som många andra läser jag gärna reseskildringar och Skottland för egen båt står på min bucket-list.
    Angående lithium-batterier och brandfarlighet. Eftersom jag själv är i behov av att renovera strömkällan ombord har lithium-batterier dykt upp som ett alternativ. Utan att vara el-expert har jag läst, på bland annat lime-powers hemsida, att det är skillnad på batteri och batteri. Viss information finns på
    https://lime-power.se/sv/teknik/sakerhet/
    Man måste tydligen också ha en batterivakt som bryter strömmen när spänningen sjunker till en viss nivå. Det går att döda lithium-batterier genom att ladda ur dem.

    Segla på!

    • Birgitta
      augusti 30th

      Ja, det är annorlunda med lithium mot vanliga batterier. Men också stora fördelar, som att de laddas upp snabbt och går att utnyttja upp till 90% av kapaciteten. Det innebär att man slipper investera i dyra och skrymmande solceller och vind/vattengenerator. En för mig ny sak jag hörde var att de är mycket farliga om det går hål på dem – men varför skulle det göra det..? – i alla fall kan de utveckla explosiv hetta på flera tusen grader och alltså smälta sig rätt genom skrovet på nolltid ”som att ha ett kärnkraftverk ombord” menade säljaren på Hjertmans i Råå, när jag var där o bytte min batteribank.

  3. Meta Wikström
    augusti 28th

    Välkommen till svenska vatten, alltid lika intressant läsa din blogg, hälsar Meta

  4. Oj vilken rolig morgonläsning!
    Jag har vänner som seglar mot ARC och över haven för första gången, och jag följde deras nyliga resa bl.a genom Caledonian söderut.
    Härligt att höra om dina tankar.
    Min spontana reaktion är nu dock: – Kan man ens klara sig utan meteorologvänner, mekaniker, elektriker, och djupa tekniska och matematiska kunskaper ? Det är ju vad jag hoppats på!
    Jag började nyligen orientera mig ifrån de kappseglare och typ av seglingar jag lärt mig den mesta båthantering av medt för att segling i dessa sammanhang är så komplicerat och hastighets/ teknikfokuserat! Det är sååååå mkt fintrim, material, taktik, regler och drama. Jag som helst vill segla LÅNGT. Med egen båt! Utan särskilt bråttom. Jag började nyss om… gick seglarskola – igen. För basics. ( jag halkade nämligen in på kappsegling på ett bananskal utan andra djupare kunskaper eller erfarenhet än chartersegling, triss , förarbevis och ngn seglarskolekurs . Det har varit – och är fantastiskt roligt men jag vill ju egentligen andra saker och få andra kunskaper än om precisionstrim och kustvindsskiften) Jag övade en vecka hos Gunnar i Ljungskile med mål att kunna lägga till / iväg på egen hand – utan motor. Basics om ankring och ankarplatser. Det kändes bra. Mycket nertaggat. Flängde omkring i fjordarna runt Orust och kände mig hyfsat säker. Visserligen inte på helt egen hand alls, men iaf utan större kompetens än oss själva. Dvs relativa nybörjare .
    Efter läsningen av din blogg så kommer nu den där känslan av oöverstiglig komplexitet komma tillbaks, och tvivlet på att någonsin klara av det där själv. Jag gillar inte siffror och tabeller. Kan knappt utföra en enkel ekvation. Jag bör kanske helt enkelt stanna på land after all. Trots sju års sommar-kappseglingar på sportbåt, några havskappseglingar, skepparexamen och allmän vetgirighet så finns här nämligen mycket tvivel.
    Just nu letar jag annars gastplats för ARC. Innan hoppet är helt ute. De faller sig bra i år -omständigheterna-och kanske kan jag få en bättre syn på min egen kapacitet efter några veckor på havet.
    Jobbade i Karibien som ung, och har drömt om att ta mig tillbaka någon gång och besöka mina ‘platser’. Men då helst för segel. (Läser någon det här och vet något så får ni gärna tipsa. )
    Tills vidare …. jaga höstsegel! Kram – till dig och er andra och tack för allt du/ ni skriver om!

    • Birgitta
      augusti 30th

      Vad du än gör, stanna inte på land om du har en längtan efter att segla! Erfarenheterna kommer bara genom att göra dem, genom att leva det du vill uppleva. Jag har hållit på med segling i hela mitt liv och lär mig fortfarande nytt hela tiden, och glömmer en del som jag lärt. Får lära om. Tvivlet släpper bara när man testar sig mot verkligheten och för det mesta går det alldeles fantastiskt bra. Det du framförallt behöver är gott sjömanskap, dvs sunt förnuft och en portion klarsynthet och självkännedom. Samt en dos nyfikenhet och lust att inhämta relevant information. Genom att fråga kommer man långt.
      Jag väntade länge (31 år) med att genomföra min långseglardröm – som egentigen bara har påbörjats i o med sommarens segling). Livet är ju faktiskt nu, och kanske inte sen. Det inser man med åren.

  5. Per Karlsén
    augusti 30th

    Sicken segling…Bra gjort!
    Mycket seriös blogg du har, och jättefina bilder.
    Till mitt vindroder (Monitor) finns en instruktion för hur man gör grundinställning. Hittar du ingen vettig information till ditt så tjoa till, den kanske kan vara till hjälp.
    Hälsningar från Dieppe 😀

    • Birgitta
      augusti 30th

      Hej Per,
      Jo jag har en gedigen instruktion till vindrodret. Problemet är att det är något fel på det som jag inte förstår, och där inte instruktionen ger någon ledning. Behöver hjälp av någon med ett likadant roder, som jag kan jämföra med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *