Hem över haven

....hem?

Hej igen! Det här inlägget handlar om hemseglingen från Skottland till Sverige, under senare delen av augusti.

Jag lämnade er i Whitehills i förra blogginlägget, och nördade sedan in mig i praktiska detaljer. Och avslöjade att vi tagit oss tillbaka till Sverige. Så långt allt väl. Och för att börja i nuet kan jag lugna alla med att jag sitter på en buss från jobbmöten i Norrtälje och skriver detta. Så hemma är jag. Vad nu ”hem” är. Den här resan har fått mig att fundera på det en hel del. Jag har inte saknat mitt hus, mitt hem, för ett ögonblick under de här månaderna. Det har varit mycket enkelt att bo ombord, med allt inom räckhåll. Jag tänker ofta på att jag hade med mig så mycket mer än jag egentligen hade behov av. Och så kommer jag hem till ett hus och ett garage och diverse förråd fulla av min egen historia. Vill jag ha den, behöver jag den, eller tynger den bara, den här prylmättade tillvaron?

Det finns en sak som definitivt skiljer mellan att bo i hus eller att bo i båt, och det är väderberoendet. Inför återseglingen hade vi väldigt noga koll på vädret. Anna, vår alldeles egen äkta meteorolog hängde över Windy som är hennes favoritsajt/app för väderkoll, och undersökte jetströmmar och lågtryckbanor, jämförde prognoser med varandra och de amerikanska modellerna med de europeiska. De hade till en början lite olika syn på hur lågtrycken skulle utveckla sig, och det innebar en osäkerhet in i det sista om hur vädret skulle bli under de närmaste dygnen.

  Vi lämnar Whitehills, Skottland

Vi beslöt att i alla fall börja segla österut. När vi seglade ut från Whitehills var det en fin ganska varm dag. Vi skulle bestämma under dagen huruvida vi skulle fortsätta mot Danmark eller gå in till Peterhead runt hörnet på Skottlands fastland för att där invänta mer väderinfo. Det såg ut som om vi hade en chans att segla omgående, men då skulle vi garanterat få ganska mycket vind, från rätt håll, eller ännu mer vind, dock fortfarande från rätt håll. Alternativet att vänta tills nästa väderfönster öppnade sig kändes minst lika osäkert, eftersom det är svårt att lita på prognoserna så långt fram i tiden. Dessutom hade Anna och Ann jobb som de skulle tillbaka till i tid, och jag ville helst inte bli kvar ensam i Skottland.

Jag som hade ”övningskört” tur och retur Gotland förra sommaren ensam i hård vind, upp till 18m/s, kände mig trygg med att både jag och båten skulle klara utmaningen med relativt hård vind, så länge vinden var akterlig. Vi skulle få slör hela vägen i stort sett, dvs vinden snett bakifrån. Jag kände mig också trygg med besättningen bestående av Anna, meteorolog och allmän båtpraktiker och duktig långseglare och Ann, läkare och mycket erfaren på långa överhavsseglingar med en Atlantsegling i det senaste bagaget. De i sin tur sa att de kände sig trygga med mig som skeppare, och att de tyckte att vi hade det som krävdes för en översegling på 3-4 dygn. Vi hade ca 350 sjömil till Thyborøn men kunde se på väderprognoserna att risken fanns att vi inte skulle kunna gå in där. Om vinden skulle dra på väst eller nordväst istället för den mest sannolika sydvästen, och framförallt om den skulle bli hård, så blev vi tvungna att förlänga seglingen med ytterligare upp till ett dygn för att nå Skagen på andra sidan om Jylland. Anna sa att hon inte skulle ha givit  sig iväg på en sån här segling med oerfaren besättning, men med oss kände hon att det skulle funka. Ann var mer än villig att segla i hård vind, det gillade hon. Och jag hade förra årets seglingar och många fler tidigare överhavsseglingar i bagaget.

Vi övade att ”rädda” två ihopknutna fendrar.

Medan vi resonerade om hur vi skulle göra seglade vi österut och hade gott om tid på oss att nå den ostliga udden av Skottland. Här är det strömmarna som styr, och vi ville inte ha motström runt udden. Så vi tog det lugnt, och passade på att göra man-över-bord manövrer under segel. Det var bra övningar som gjorde att vi kände oss ännu tryggare med varandra. Vi gick också igenom rutiner vid övergivande av båten, packade våra grab-bags med vettigt innehåll och delade upp ansvaret för vem som tar med vad i en nödsituation. Bland annat var det viktigt att få med satellittelefonen i en vattentät påse, EPIRB-en (satellitnödsändaren) och extra vattendunkarna. Att ha övat och gjort en plan ökade på vår trygghet med situationen. För mig som skeppare var det viktigt att både jag och besättningen var väl förberedda. Vi var faktiskt rustade till tänderna när det gällde nödsändarutrustning. Förutom båtens EPIRB hade vi alla tre egna PLB (personal location beacon) på våra flytvästar och dessutom två personliga AIS transpondrar, alltså sändare som visas som AIS mål på andra (och eget)  fartygs skärmar.

Vi tittade igen och igen på nya körningar från GFS ”amerikanarna” och ECMWF, ”centret”, och de blev under dagen allt mer överens om lågtryckens kommande banor. Vindstyrkorna som förutspåddes nådde dryga 10 m/s i medelvind och det fanns fläckar här och där med kulingstyrka under kortare perioder. För min del kändes det ok. Detta skulle vi klara! Dessutom skulle det gå fort med dessa vindar, vilket också är en säkerhetsparameter. Kunde vi hålla ett snitt på 6- 7 knop skulle vi vara över på ett nafs. Båten var utrustad med tre rev i storseglet och förseglet förberett att kunna rullas in till en liten stormfock. Mat hade vi, vatten och diesel likaså, och vi var utsövda och solen sken. Alltså satte vi kurs mot Thyborøn.

Några timmar senare kom jag på att jag hade en hel del skotska pund kvar. Dessa går inte att växla in i Sverige. Måste betyda att jag ska tillbaka snart igen.

Till en början hade vi sydlig vind, och hade haft fin sjölä från land innan vi kom fram till udden norr om Peterhead. Därefter ökade sjön något när vi kom ut i själva Nordsjön. Vi hade en fin halvvind, som skulle vrida till slör efter något dygn.

  

När vi nu seglade dygnet runt måste vi bestämma hur vi skulle göra med vaktgång. Vi var alla kapabla att gå på vakt på egen hand, men Anna hade problem med en nerv som låg i kläm i ryggen och hade ibland rätt ont. Det innebar att hon behövde ta kortare vaktpass och att vi behövde vara backup för varandra. Anna tog på sig att organisera ett vaktschema, som jag knappt själv förstod hur det hängde ihop, men det fungerade utmärkt. Det innebar i princip att Ann och jag tog fyratimmarspass, och därefter att vi var backup för nästa person i två timmmar, och därpå fyra timmars sömn. Hade vi tur, vilket vi för det mesta hade, kunde Ann och jag få sova sex timmar och därefter vara på vakt fyra, medan Anna hade två timmars pass, två timmar standby och sex timmars vila.

  Ann brassar käk

Under hela resan hade Anna dessutom planerat in våra måltider så att vi skulle kunna laga och äta både lunch och middag tillsammans. Det var i mina ögon helt genialiskt, och fantastiskt att det också fungerade. Vi lagade varm mat på mer eller mindre fasta tider och höll därmed ork och humör uppe på ett helt annat sätt än om vi levt på energibars, frukt och nötter som en del gör. Vi höll stilen helt enkelt.

   

För mig var det här en efterlängtad segling. Det är den hittills längsta överhavssegling som jag gjort med egen båt. Jag längtar egentligen hela tiden efter mycket längre seglingar, där jag får komma in i rytmen med havet, himlen, vågorna, fåglarna och tiden som rullar dygnet runt. Men jag tänjer gränserna lite i taget, nu är Nordsjön en gräns som har passerats.

 

När vi seglat ungefär ett dygn, använde jag satellittelefonen för att ladda ner grib-filer och se hur vädret tänkte utveckla sig. Det var spännande att få använda utrustningen skarpt – för det mesta hade vi kunnat få väder via internet och vår fina router med yttre antenn. Men här mitt ute på Nordsjön hade vi ingen sådan kontakt. Det tog mellan fyra och sex minuter att koppla upp och tanka ner väderfiler på ca 60 kB. Något som bara tar en sekund med vanligt bredband. Uppkopplingshastigheten är extremt långsam, men så är det med satellit utrustning om man nöjer sig med de som är någorlunda överkomliga i pris. Jag har en Iridium 9555 med en extern antenn. Dessutom en liten router/brandvägg med tillhörande program som filtrerar bort alla oönskade nätaktiviteter. Ändå kostar det runt en hundralapp i samtalstid för denna lilla prognos. Men det är mycket värt att få en färsk prognos för att kunna välja väg. Nu fick vi tydliga indikationer på att det skulle blåsa hårt västligt vid danska västkusten, och därmed fattade vi beslut om att istället gå runt norra Danmark och in till Skagen.

  

Vi seglade upp i Skagerack och höll en kurs ungefär mitt emellan Norge och Danmark. När jag zoomade in i det digitala sjökortet såg jag en notering om ”farliga bølger”, och en hänvisning till Norsk Lots. Den hade vi ombord, och slog upp informationen om området. Där stod att läsa att vid hård sydvästlig vind – som nu – och den sydvästgående ström som är generell i området, kan det bildas brytande sjö. Området var markerat som en stor fyrkant som täckte en stor del av området mellan Norge och Danmark. Och vi befann oss precis mitt i det. Vi tyckte väl att vågorna var lite stökiga och oförutsägbara. Men att vi hade hållit ett gott avstånd till det ökända Lindesnes, Norges sydspets. Och det verkade konstigt med ett område markerat som en fyrkant! Så uppför sig väl inte naturen. Såg mer ut som en skrivbordsprodukt.

Vackra Nordsjön

Esmeralda brukar segla med torr sittbrunn i de flesta väder, medan hon tar över sig en del vatten över stäven, kanske tack vare ankare och kätting som bor där framme och tynger ner. Men denna gång bröt faktiskt en liten del av en sjö in i sittbrunnen. Det var lärorikt. Inte mer än ett par hinkar vatten, men det tog tid innan det rann ut! Och den tydliga orsaken till det var att durken av teak täcker över hålen för avrinningen. Inte bra. Men bra att ha upptäckt problemet! Det ska definitivt åtgärdas inför nästa långsegling.

 

En av dagarna där ute på havet fick vi besök av en liten sparv. Den var först lite blyg men kom så småningom in i värmen och burrade upp sig. Den ville inte ta emot erbjuden mat och dryck utan höll sig helst för sig själv. När den vilat en stund gav den sig iväg igen mot okänt mål.

Dags att byta gästflagga

Vi närmade oss Skagen under morgonen den tredje dagen. Att segla runt Skagens rev är spännande! Här möts Skagerack och Kattegatt, och de två haven har olika färg. Gränsen var mycket tydlig. Och strömmen vände mot oss. Från att ha haft medström och medvind, fick vi motström och motvind. Efter en seg kryss ner mot Skagen i relativt lätt vind, kunde vi äntligen, glada men lite mosiga, lägga till i gästhamnen efter nästan exakt tre dygns segling och 454 sjömil.

 

Det fanns gott om plats i hamnen och vi valde att lägga oss längs med en av pontonbryggorna. Strax kom en hamnkapten och skällde ut oss för att vi inte lagt oss som det stod på skyltarna, alltså med ankare i aktern. Snopet bestämde vi oss för att lägga om och tog en kajplats längs med istället. Med dusch, el och vattenslang inom räckhåll var vi nöjda. På med sjöställen och spola av oss själva och båten från allt salt, och storstädning av allt! Det må vara en fördom men min helt kvinnliga besättning denna sommar har alltid fattat att ordning när det gäller både städning och mat ombord är viktigt. De har hållit ordning på mig också många gånger, jag kan vara lite disträ ibland…

När man lever nära inpå varandra under påfrestande förhållanden, ökar pressen på vars och ens mentala gränser, och det blir extra viktigt att hjälpa varandra att orka. Genom att fokusera på det gemensamma målet och på att göra tillvaron ombord så trevlig som möjligt för varandra, går det att klara rätt svåra påfrestningar. Sura miner och irritation måste hållas inom vars och ens skal, men akuta behov måste förstås fram i ljuset. Men ingen får trampa på andras tår, eller ta obefogat stort mentalt utrymme. Sedan kan det vara bra med debriefing när man kommit i land för att få en möjlighet att prata om situationer som varit svåra, eller bara dela med sig av sina tankar om olika händelser längs vägen. Då finns det tid och plats att reda ut och förstå. Under gång handlar det mest om att driva båten framåt på ett säkert sätt och att sova äta och segla. Vilket är alldeles underbart att få göra. Vi älskade alla tre den tillvaron, och sa till varandra när vi närmade oss Skagen, att vi gärna kunde ha fortsatt några dygn till, utan problem, om det krävts av oss. Vilken fantastisk besättning vi var!

 

Vi firade vår lyckade översegling till Skagen med att gå på den närmaste restaurangen med utsikt mot båten. Dagen därpå gav vi oss vidare mot nästa danska hamn, medförande ett rejält danskt wienerbröd till elvakaffet. Anna har gjort sig känd ombord inte bara som väderguru utan också som specialist på att göra gott kaffe. Ann och jag jobbade hårt på att komma upp i samma klass.

 

Laesø är en sandö ca 40 sjömil söder om Skagen. Här finns en stor hamn där många båtar kan få plats, men det började definitivt bli eftersäsong och hamnen var knappast full. Denna kväll hade vi vilat ut lite och orkade hålla oss vakna länge nog för att dra igång ett sångarspektakel. Både Anna och jag har gått på Adolf Fredriks musikklasser och har lärt oss samma sånger, som vi kunde sjunga i stämmor. Det var kul att få släppa loss rösten! Och det blev lite av en midsommarstämning med sill och makrillsmiddag med skotsk och dansk öl, och liten snaps därtill. Jag tror att i alla fall jag blev lite yr av att få uppleva något som liknade en varm sommardag, en hel dag med bara sol. Det hade knappt hänt mig dittills denna sommar.

Tricky att ta sig genom flocken av fartyg öster om Anholt

Nästa dag seglade vi vidare till Helsingborg varifrån Anna skulle ta tåget hem. Skuttet ner till Helsingborg var längre och det var nödvändigt att segla på natten. I Öresund är det ganska mycket trafik och i augusti är det ganska mörkt på natten. Esmeralda II har radar och AIS, men att mitt i natten passera över trafikleder som böjer av i olika riktningar är ändå ett äventyr i sig. Anna jobbar ju på Sjöfartsverket så hon kan det här med trafikleder rätt bra. Och hon och Ann lyckades till slut lirka oss igenom området öster om Anholt där många men inte alla fartyg viker av mot Stora Bält. Jag får erkänna att jag hade svårt att sova på mitt vilopass, och följde dramat med viss spänning.

De här svåra situationerna är nog i efterhand det vi kommer att minnas mest, och lära oss mest av. Att ge sig in i de svårigheter man måste, är de bästa läromästarna. Att ha bra hjälpmedel och att använda dem med förnuft är viktigt. AIS är en fantastisk uppfinning av svensken Håkan Lans. Idag har nästan all yrkestrafik AIS, men man får räkna med att vissa fiskebåtar och militärfartyg och många mindre fartyg saknar sändare och därmed inte syns på plotterskärmen. Då blir radarn ett bra komplement. Mitt system från Raymarine är ihopkopplat så att jag kan se både min egen kurs och fart och omgivande fartygs kurs och fart på samma skärm. Det går att se hur nära andra fartyg kommer att komma, och hur lång tid det är innan vi är som närmast varandra – CPA ”closest point of approach” och TCPA ”time to closest point of approach”. De här två parametrarna ihop med den vektor man kan slå på för att se fartygens relativa rörelse i relation till vår egen, underlättar enormt när man ska passera en fartygsled. Är det en led som har trafikseparering så ska vi dessutom stäva vinkelrätt mot leden, och inte gå ivägen för nyttotrafiken. Med den extra VHF-luren i sittbrunnen kunde vi alltid ropa upp fartyg samtidigt som vi såg dem, vilket också underlättade om vi var tveksamma om fartygens avsikt. Och så var det ganska trevligt att höra andra röster därute.

Vi anlöper Helsingborg hamn

Anna lämnade oss i Helsingborg och sov nog gott på tåget hem efter nattens äventyr. Ann hade ytterligare några dagar innan hon skulle åter till arbetet, och vi hade varsin vän att besöka i Helsingborg. Under dagen i Helsingborg fick jag hjälp av min vän Caroline att köra mina rätt uttröttade båtbatterier till Hjertmans i Råå för utbyte mot nya. Kanske hade jag kunnat vänta, men Nordsjöseglingen hade visat att de inte orkade driva instrument och autopilot så länge i ett sträck, och min kommande ensamsegling sista biten hem ville jag vara säker på att ha fungerande batterier.

Ann och jag skulle båda gå ut och äta med våra respektive vänner på var sitt håll på kvällen. Men när jag kom in på den restaurang som Caroline tagit med mig till hörde jag en bekant röst som ropade mitt namn från bordet intill – Ann och hennes sällskap! Detta måste vara Helsingborgs mest populära restaurang. Och det finns många att välja på!

  

Vårt nästa mål var Christiansø, och vi tänkte segla dit non-stop. Det innebar att vi skulle lämna Helsingborg i tid för att nå Falsterbokanalen innan det blev mörkt. Vi hann precis till broöppningen klockan 20, och där, på andra sidan kanalen låg Östersjön. Som jag inte trodde mig ha längtat efter. Men det var med vemod och starka känslor jag återvände till det grågröna vattnet, till de på något sätt bekanta sjöarna.

  

Vi seglade in i natten och mot Christiansø, del av den lilla lilla ögruppen norr om Bornholm.

När det ljusnade siktade vi ögruppen. Vinden hade tilltagit och jag funderade på om det verkligen skulle gå att ta sig in i den lilla hamnen. Det blåste rakt västligt, vilket innebär lä i hamnen men absolut inte utanför hamnpirarna, där det ligger grund på båda sidorna. Vi ringde hamnkapten som gav oss lugnande besked, det skulle gå fint att komma in! Eftersom det blåste mellan 12 och 15 m/s beslöt vi att rulla in focken en bit i god tid innan vi kom fram till infarten. Storseglet hade vi redan tidigare tagit ned helt. Men fockens inrullningslina gick inte att rubba. Helvete. Jag anade vad som hänt och mycket riktigt, efter långsam promenad med säkerhetslinan fram till fördäck kunde jag konstatera att linan kinkat fast i rullen under däck. Förra gången detta hände hade rullsystemet varit fel monterat, och det hade jag rättat till. Så vad kunde skälet nu vara? Jag gjorde ett lönlöst försök att pilla loss den linbukt som kinkat fast under ”flärpen” som ska hålla in linan mot spolen, samtidigt som jag konstant blev översköljd med östersjövatten.  Hann tänka, medan vattnet sköljde in genom ärmarna och i nacken att det i alla fall inte är lika salt som i Nordsjön. Eller lika kallt.

Vi behövde fundera på alternativen. Vinden skulle inte avta förrän till kvällen. Så länge kunde vi inte vänta till havs. Vi behövde antingen få loss kinket och kunna komma i hamn här, eller segla vidare upp mot Kalmarsund och lösa problemet i bättre sjölä. Jag var beredd att göra ett försök till att få loss kinket, med hjälp av verktyg och envishet, men då måste båten ligga på en bog som minimerade översköljningar.  Att ta ner seglet helt och hållet var inte ett alternativ eftersom det har tre långa vertikala lattor som måste tas ur samtidigt som seglet tas ner på däck. En sådan operation låter sig inte göras på ett skuttande fördäck i nära kulingstyrka.

Jag gav det en chans. Vi ville så förtvivlat gärna till Christiansø, nu när det var så nära. Med dubbla livlinor kopplade och med tänger och envishet gav jag mig på rullen igen efter att vi lagt båten på en slörbog. Innan vi seglat förbi Christiansø, hade jag bestämt mig för, skulle jag ha fått loss kinket. Att bestämma sig är en del av lösningen, vill jag tro. För jag lyckades till slut lirka loss linan med fingrarna, och gav Ann ett glatt klartecken.

Skälet till att det överhuvudtaget uppstod ett kink är värt att fundera över. Antagligen hade vi dragit ut seglet för snabbt utan att hålla emot med upprullningslinan. Då rullas linan upp för löst på spolen och riskerar att kinka när man väl lägger press på den vid nästa inrullning. Ännu en viktig lärdom.

Nu återstod bara att ta sig in i hamn. Vi såg en båt gå ut, och blev nästan avskräckta. Det såg ut att vara en förfärlig sjö just utanför pirarmarna, och hamninloppet såg verkligen väldigt smalt ut. På högra sidan en rejäl grynna som man var tvungen att passera nära, på den vänstra en röd prick som markerade ett annat farligt grund. Vi studerade båten som kom ut och kunde se att vattnet var helt lugnt där inne på andra sidan hamnpirarna. Kom vi bara in där, skulle allt gå bra.

Vi satsade, och vann! Visst var det rejält med sjögång, men båten gick fint att styra i sjön och med fullt fokus på öppningen som inte är mer än 20 m bred körde vi med full fart framåt. Precis vid hamnpirarna slog jag av gasen helt. Kontrasten kunde inte varit större mellan utanför och innanför. Bara sekunder senare siktade vi in oss på en lucka framför den stora gamla postbåten, där hamnkaptenen vinkade in oss, och vi fick precis plats. När vi kom var hamnen närapå full, senare på kvällen hade vi den nästan för oss själva.

 

Hamnen på Christiansø är verkligen liten! Men så fin. Kärror med öltunnor och matvaror lastades av från postbåten, människor flanerade längs de gamla stenlagda kajerna och vi njöt snart av stillheten. Vi hade hamnat i en miljö uppbyggd under 1700-talet  som en försvarsbastion mot Sverige. Men den har knappt använts som sådan i skarpt läge, och militären har lämnat Christiansø för länge sedan. Idag bor ett femtiotal människor här året runt i de gamla kasernbyggnaderna och personalbostäderna. Åh vad vi är glada att vi kom hit! Vinden fortsatte att blåsa hela dagen men mot kvällen blev det stilla och solen sänkte sig i ett rött hav medan vi såg på.

 

Nästa dag startade vi ännu en dygnssegling upp till Kalmar.  Det verkar som om det finns överraskningar åt mig i varenda hamn… för när vi förtöjt tidigt på morgonen, klockan var knappt över sex, ser jag att ”Frigg” ligger i hamnbassängen!

  Där längst inne i hörnet ligger Frigg, kär gammal vän!

Frigg är en båt som tidigare ägts av några av mina närmaste vänner, Kerstin och Lennart. Med dem har jag seglat i Medelhavet och längs Spaniens kust, varit med om roderhaveri i Gibraltar sund och Kerstin och jag har hyrt båt ihop i Medelhavet. De har alltid pushat mig att komma iväg på en långsegling. Detta är alltså ännu en av de båtar med tillhörande människor som haft betydelse för att min egen långsegling ska bli av. Lennart lämnade jorde-och seglingslivet i våras, och båten såldes nyligen.

Klockan var för tidigt på morgonen för att gå och hälsa på så vi gick och lade oss för några timmars tilläggs-sömn. Jag såg mycket fram emot att få prata med Friggs nya ägare.

Jag vaknade runt niotiden och tittade upp ur ruffluckan. Frigg var borta! Nej, så synd att jag missade dem! Men jag visste vilka som köpt båten. Det var två vänner från Oceanseglingsklubben, varav den ena var Pekka, som jag seglade över Atlanten och i Västindien med 1986. Facebook kunde rapportera att han och hans vän Jörgen haft kräftkalas ombord kvällen innan vi kommit in. De hade lämnat Kalmar en timme innan vi vaknade, på väg söderut.

Visst är det märkligt hur jag fått påminnelser från så många av de båtar och människor som haft betydelse för vart jag är på väg i mitt seglingsliv. Det seglingsliv som håller på att bli en allt större del av mitt liv. Det gör mig så glad att alla dessa båtar har velat att dyka upp och möta mig längs min resa, som en påminnelse om att jag är på rätt väg. I tidigare blogginlägg berättar jag om mötet med Atlantica och Bohemia i Tobermory och Oban, och med Don Quijote i Caledonian Canal. Slumpen är ingen tillfällighet som Ann brukar säga.

I nästa blogg kommer några ord om min ensamsegling hem från Kalmar via Gotland under den sista veckan. Och lite om att komma hem. Någon slags summering.

Tack till Anna Geidne för många fina bilder i detta inlägg.

Och tack till alla som stöttat min resa på olika sätt och det är många; förutom Båtaccenten, Benn´s, Raymarine, Hanson Marin, Land & Sjösnickerier, ett stort tack även till Rosättra varv och Linjettförbundet för support och goda råd, och till UK Syversen för toppenfina segel. Många vänner har dessutom hjälpt mig praktiskt med allt från elsystem till polering. 

Och tack till alla mina underbara vänner och medseglare denna sommar, in order of appearence; Caroline Poletto, Anna Geidne, Annette Felleson, Marianne Pollak, Eva Peterson, Lina Krantz, May-Lis Farnes och Ann Samnegård.

 

 


«

Comments

  1. Ann S
    september 10th

    En mycket fin beskrivning av en underbar segling. Tack Birgitta!

  2. Tack för ännu en fantastisk berättelse! Och vilka härliga besättningsmedlemmar du har på de olika etapperna!

  3. Anna Geidne
    september 12th

    Du ska ha tack Birgitta, för att ha hållit ihop detta projekt, gett oss som varit med så goda förutsättningar att bidra i det, och för att du stått för den fina berättelsen om våra äventyr som får oss att minnas och kanske andra att inspireras!

  4. Meta Wikström
    september 29th

    och detta läser jag efter vår härliga segling till Svenska högarna i helgen! Kunde inte haft en trevligare helg, höjdpunkt i fyren med solnedgång och Prosecco. Tack för goda drinkar och trevlig samvaro med dig och Tigris, mrrr, kramar Meta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *