Från den ena ön till den andra – Fair Isle och Orkney

Tiden rinner iväg när man seglar bland Shetlands och Orkneys öar. Det enda som finns att förhålla sig till här, och det är viktigt, är vindarna och strömmarna. Att lämna Shetland och Lerwick var ett stort steg in i världen av dessa strömmar och vindar. Det är ju första gången jag är i sådana vatten med min egen båt, även om jag seglat här förr med andra.

Då jag seglade med Ola Mossberg och Torun Aukrust för några år sedan, fick jag gästblogga på deras blogg. Idag vill jag introducera min gästfotograf och medseglare Annette Felleson. Hon tar alltid de bästa bilderna och dessutom tar hon bilder av mig, vilket kanske kan roa någon att se. Jag har alltid haft lite svårt för att se mig själv på bild, men nu är det faktiskt intressant! Jag mår bättre än jag gjort på länge, och det är kul att se sig själv på bild igen, för jag tycker att det syns!

Så i detta blogginlägg får ni endast bilder tagna av Annette Felleson. Och bilder av mig! Håll tillgodo.

Vi lämnade Lerwick tillsammans med den norska båten Viljen, med fyra unga (?) killar från Norge, Island och Bristol. Vi hade mött dem i samband med allt musicerande i Lerwick. Två-tre av dem är semiprofessionella musiker och de kastar sig glatt in i alla jam de kommer över, senast häromdagen här i Lerwick på The Reel. Och de är killar fulla av kärlek på ett sätt som man inte tror existerat sedan -68 och hippierörelsens framfart. Tänk att de vill umgås med tre tanter. Annette envisas med att säga att en av dem nog är i vår ålder, men jag undrar… men vad spelar ålder för roll när man spelar, sjunger, seglar och samtalar så fint ihop?

Vi seglade tillsammans från Lerwick, och killarna fick oss att anta utmaningen att plocka fram spinnakern. Det var en fin slörbog hela vägen ner till Fair Isle där vi skulle mellanlanda på väg mot Orkney. Fast det var inte bara en mellanlandning, det var faktiskt ett av de viktigaste målen på resan att få möjlighet att komma dit. Ön har en liten hamn där svall från havet kan gå in och ställa till det vid nordlig vind, och det var ju just vad vi hade. Men avtagande. Jag hade ringt till ön och fått klartecken från hamnkaptenen att det skulle gå bra de kommande nätterna.

Vi valde en väg nära land, innanför ön Mousa, där en mycket gammal och välbehållen broch finns. Det är en slags fästning från stenåldern, numera bebodd av stormpetreller som visslar in från havet vid elvatiden varje kväll. Det hade vi velat sett men då hade vi missat Fair Isle. Vädret styr oss. Det är ok. Det man inte kan ändra på måste man acceptera.

Vi fick upp vår spinnaker och drog iväg från våra vänner som har en Facil 35, en liknande båt som vår. Det ledde senare till böner om trimkurs…

Vi kom fram till Fair Isle lagom till middag och packade upp grillen med lite sur kol som lyckades värma en omgång lamm och grönsaker. Efter några timmar ankom våra vänner som inte som vi hade stöttat med motorn där farten gick ner.

 

Här ligger man längs en betongkaj med långa linor för att kompensera för tidvattnet. Nära hamnen finns en fågelstation, där det finns både bar, informationsrum, övernattningsmöjligheter och matsal. De har i uppgift att visa människor runt och Annette lyckades boka en tur åt oss en dag senare. Tyvärr kunde vi inte fullfölja planen eftersom vi var tvungna att ge oss iväg på grund av vädret. Snacka om att vi ångrade det i alla fall delvis senare, när vi fick höra att åtta späckhuggare hade simmat in i hamnen och jagat några sälar. Hela fågelstationen var i uppror och de annars så tystlåtna och försiktiga fågelskådarna hade kommit rusande och skrikade mot hamnen med alla sina kikare och långa linser för att se ”the killer whales”, berättade Viljens besättning som stannat en dag till.

Vi blev istället själva jagade av rovdjur. Efter middagen gick jag och Annette på promenad uppåt öns högsta punkt som inte var så långt från hamnen. Jag valde att vända när labbarna började anfalla som jaktplan, medan Annette bara tyckte det var ”spännande”(??). Jag har nog sett Hitchcocks ”Fåglarna” en gång för mycket för att tycka det är kul med levande bombplan…

Jag vandrade från de anfallande fåglarna ut mot den nordliga fyren varifrån man ser ända till Shetland. Där fick jag också mitt första alldeles privata möte med lunnefåglar.  Från fyren i söder, som vi gick eller cyklade till dagen därpå, såg vi Orkneys öar. Och här mitt i havet mellan Nordsjön och Atlanten stortrivs många fågelarter. Marianne kan en del om fåglar och det var roligt att ha sällskap under dagen och kunna identifiera många av dem. Sen är jag ju så glömsk så jag minns ju inte vad det var för ena allihop… men jag vet att vi såg många strandskator, havssulor, lunnefåglar, labb och stormfåglar. Lunnefåglarna var ju extra kul att få bekanta sig med.

Den andra kvällen, som blev vår sista, gick vi upp på berget strax ovanför hamnen. Och där var de, de kom hem till sina hålor i gräset vid klippkanten från åttatiden på kvällen. Vi satt där tysta och såg dem slå sig ner bokstavligen omkring oss. Som små söta papegojor, orädda, nyfikna, nästan utan att ta notis om oss, trampade de runt och hade sina kvällssamtal, även med oss. Jag har aldrig varit så nära vilda fåglar tidigare. Vi ville inte gå hem. Vi ville inte gå och lägga oss. Vi ville bara vara med dem, the Puffins, dela deras hemklippa för en stund nu när det inte verkade störa.

På Sheep cliff i bakgrunden hade man förr i tiden får, därav namnet. Man fick lyfta dem upp på klippan med linor och taljor för det finns ingen väg upp dit.

Fair Isle var lycka och frid.

Jag söker frid, jag vill att den här resan ska ge mig frid. Och det gör den! Jag närmar mig känslan av frid när jag låter upplevelserna komma till mig snarare än att leta efter dem och jaga in dem i en tidsplan. Så lycklig över möten men djuren och människorna omkring mig, så glad att känna att många av seglarna är min andra familj, den jag längtat efter. Och de platser vi seglar på är fulla av vänliga generösa och humoristiska människor.

Skepparmöte på fågelstationen om hur vindarna kommer bete sig de närmaste dagarna. Viljens skeppare kommer fram till att de ska stanna, vi väljer att lämna.

Vi seglar vidare till Orkney. Vi gör det i ännu en fin medvind, och ankommer Westray i kvällningen. Tom, som vi alla mötte här för tre år sedan då vi seglade med andra båtar hit, är kvar som hamnkapten. Jag kan ju inte låta bli att fråga, fast klockan är åtta på kvällen; finns det möjlighet att köpa hummer så här dags? De har en hummer och krabbfirma i hamnen har jag i färskt minne. Tom ringer direkt till en fiskare som han vet just kommit i land med hummer. 6 pund stycket ska de ha, och Tom erbjuder sig att koka dem åt oss. En timme senare kommer han med humrarna. Helt otroligt. Vi bjuder ombord honom och får höra lite mer historier. De dyngsura sängkläderna från förpiken som havet blött ner tack vare en glömd ventil tar han också hand om och fixar så de blir tvättade strukna och vikna till dagen därpå. Och slutligen prutar han själv ner vår hamnavgift och säger att vi ska betala för 10 meter inte 11, fast båten är 10.80 lång. Jo vi kommer tillbaka igen, helt säkert!

Från Westray har vi tagit oss till Kirkwall, där vi ligger väl förtöjda. De som följt oss på Facebook har sett att vi haft en lite blåsig natt med upp till 20 m per sekund. Då var det skönt att kunna skruva fast fjäderförsedda hemförtöjningarna i bryggan. Och lite häftigt att uppleva vinden vina i allt som rör sig, medan vi själva är på The Reel och får lyssna till våra vänner spelande ihop med Orkneyförmågor.

Mer rapport kommer framöver. Nu ska jag bjuda besättningen på middag inför att Marianne ikväll lämnar oss för att resa hem till sin sjuka mamma.

Varmaste hälsningar från Orkney och Kirkwall!


«

Comments

  1. Vilken fntastiskt resa du/ni gör! Så härligt att följa färden från landbacken.

  2. En härlig reseskildring! Roligt att få ta del av er fantastiska resa. Tack! Gammal ungdomskamrat till Marianne Karin

  3. Vilken underbar resa! Kul att läsa. Lycka till i fortsättningen..😁. Kram från Rosie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *