Ensamsegling under äventyrets sista vecka

En sista vecka – ensamsegling via Gotland

Den sista veckan av min långsegling denna sommar hade jag tidigt beslutat att göra som ensamsegling. Jag ville få tid att summera, och närma mig utgångspunkten med mina tankar och känslor på egen hand. Nu är jag hemma sedan några veckor och ser tillbaka på denna sista vecka på lite distans. Just idag när jag nu sitter i båten och skriver klart blogginlägget, är det den sista dagen för gemensam upptagning på båtklubben och Esmeralda II är en av de få som blir kvar i vattnet. För jag vill inte sluta segla. Jag har fortsatt varje helg sedan jag kom hem, och seglat än åt ena hållet, upp till Svenska Högarna, än åt det andra, söderut till Öja/Landsort. Det har varit fantastiskt att förutom 102 dagars konstant liv i båten få denna bonus med segling i fint väder under september och oktober. Men idag är det lördag utan segling. Idag är det dags för summering (och det regnar därute…).

Jag seglade med en god vän förra helgen och vi kom att tala om att behovet av att segla länge inte nödvändigtvis behöver innebära att segla långt bort. Skärgården här är ju något av det underbaraste seglingsområde som jorden har att erbjuda. Man skulle kunna fortsätta att leva ombord, segla runt i skärgården så länge det är isfritt, ta en skärgårdsbåt in till stan och uträtta saker när så behövs… En spännande tanke.

Innan jag gav mig iväg på den här drygt tre månader långa seglingen hade jag ett mål om att kunna fatta ett nytt beslut; jag ville veta om det är det här jag vill göra – igen, och mer, och längre. Och nu vet jag att jag vill det. Så var det för 30 år sedan: Jag kom hem efter att ha seglat som gast Stockholm-Västindien med den fasta förvissningen att jag skulle göra om detta i framtiden men på egen köl. Idag känner jag unga tjejer och killar som skaffar en båt och bara ger sig iväg. Jag är långsam och noggrann av mig, och kanske har jag lite för mycket av säkerhetstänk på alla möjliga plan. Men en sak har övertygat mig, och det är medvetenheten om att livet är ändligt, och att jag inte styr över hur och när mitt liv tar slut. Innan dess vill jag ha seglat, länge, själv, med egen båt. Varför? Frihet. Frid. Lust. Och en massa annat som jag kommer att utveckla i de föreläsningar jag ska hålla.

Jag vill passa på medan jag lever. När skulle jag annars göra det jag älskar att göra? Att sätta mitt liv i rörelse. Sen är det ju uppenbarligen för sent. Och det gäller att passa på medan strömmar och vindar drar åt det håll jag vill. Eller bara följa med dem, dit de visar vägen. Då menar jag strömmar och vindar i en mycket bredare betydelse än de fysiska företeelserna.

Från Kalmar till Dalarö med lite omvägar

I Kalmar hade jag lämnat av Ann vid tågstationen, och, som jag berättade om i förra inlägget, precis missat att möta den person jag långseglade med för över 30 år sedan. Vi låg vid samma brygga samtidigt utan att veta om det. Men det gjorde mig glad, som att det var ännu ett litet tecken på att jag är på rätt väg.

Jag upptäckte snart att vindarna ville att jag skulle segla hem via Gotland. Det ville jag också. Kunde inte få nog av havet. En nattsegling till Visby, en buss till några av mina käraste vänner på östra sidan, sen en buss tillbaka i gryningen dagen därpå och en lång dagssegling Visby-Landsort. Det stämde exakt med vindarna, som skulle bära mig båda vägarna.

Jag sände en tanke till min far som nog skulle vara grymt imponerad av mig från sin grav. Han seglade hela sitt liv han också men kom aldrig till Gotland med egen båt. Jag har seglat dit otaliga gånger och flera gånger ensam. Skillnaden är kanske dagens utrustning – med autopilot (Raymarine Evolution med direktstyrning på hjärtstocken), Seldéns singel rev bom från Benn´s, ASB bombroms som hindrar häftiga gippar, fjärrstyrning till både ankarspel och autopilot, och storsegel med tre rev som går att dra ner utan att gå upp på däck, blir ensamsegling inte längre svårt. Linjettens storsegelskot är dessutom draget via winch, och förseglet är relativt litet och skotas på rejäla winchar, så även mitt krav om att orka rent fysiskt är uppfyllt med råge.

Så – Gotland, here I come! Jag ville också ut på havet en sista gång innan hösten. Få dra utan att besväras av att ha en massa öar och grund i vägen, få öva på mina skotska flöjter utan att plåga någon, få passa på att föras över havet med den fina vinden. Och inte minst, få tillfälle att träffa mina vänner som jag saknat så länge.

Jag började resan med att ankra upp i Grankullaviken, den grunda flad som ligger vid Ölands norra udde. Kalmarsund hade bjudit motorgång och svag motvind under dagen. Till natten skulle vinden vrida och öka, så att den skulle bära med halvvind mot Visby. Jag sov några timmar på svaj i viken, och vaknade lagom till solnedgången. Satte segel just utanför den muddrade rännan och var direkt ute på öppet hav. Underbart.  En hel natt framför mig, och sedan några timmars tidig morgonsömn. Jag älskar dessa nätter till havs, särskilt om det är mörkt och stjärnklart, som nu i den sena augustinatten. Men något slags ljussken störde stillheten och mörkret. Först trodde jag att det var en vindkraftpark någonstans utanför Öland, men kunde inte hitta något på sjökortet som kunde stämma med de rytmiskt blinkande röda ljusen och återskenet på himlen. Hela natten såg jag ljusen, nästan i min kurs. När jag närmade mig land medan det ännu var mörkt insåg jag att ljusen kom från höga master på Gotland, strax söder om Visby!

Jag hade seglat snabbare än förväntat, det var fortfarande mörkt när jag kom fram vid fyratiden på morgonen. Jag skotade focken i lovart, släppte på storseglet och lade rodret i lä, för att dreja bi tills det ljusnade. Där i mörkret fick jag öva min förmåga att blanda omvärldskoll med korta perioder av slumrande i sittbrunnen. Jag tycker att det fungerar om jag vet att jag måste. Det är som om kroppen och medvetandet kan omformas efter situationen, särskilt om jag är ensam ombord och det inte finns någon annan att lasta över ansvaret på. Det är bland annat det jag gillar med ensamseglingen – att jag tvingas utveckla min självkännedom och testa mina gränser.

Väl i hamn kan jag bara konstatera att jag får ännu en spegling av en båt; får mig ett gott skratt när båten framför mig heter Birgitta. Tror inte jag någonsin tidigare mött en båt med mitt eget namn men här var hon, mitt framför ögonen.

 

Efter några timmars välbehövlig sömn satte jag mig på bussen över till östra sidan, för att hälsa på och sova över hos nära och kära vänner. Vädret och vindarna hade givit mig möjligheten att stanna till tidigt dagen därpå, därefter skulle de vända sig emot mig. Så det var bara att tacka och ta emot. Middagen, paj gjord på champignoner från samma hage som den serverades i under ett äppelträd, smakade underbart. Det kändes exotiskt att uppleva sommarbostadsliv på land för omväxlings skull, att få vara gäst i denna vackra miljö för några timmar.

Nästa morgon klockan halv sex satt jag på bussen tillbaka till Visby och vid sju var jag och Esmeralda II på väg ut ur hamnen med morgonljuset. Vi fick ännu en helt perfekt segling upp mot Landsort där jag planerat att stanna för natten. Många kanske undrar vad man ägnar sig åt under en sån här översegling, alldeles ensam? Jag fortsatte mitt envisa flöjtspelande. Excellerade i att spela högt och fel och att försöka lära mig melodin på en shetländsk melodi jag förälskat mig i. Efter många timmars övning kunde jag så småningom tragla mig igenom melodin, och det gjorde mig överlycklig!

Mellan varven tog jag paus och lagade lunch och middag och kaffe och mumsade på nötter och choklad som man får lov till när man seglar över hav för att hålla energinivån uppe. Och – jag måste igen erkänna hur bra räckvidd min Huawei mobila bredbandsrouter har – jag hade internet över hela sträckan till och från Visby. Så jag ägnade mig också åt lite väderplanering, facebookande och kontakt med vänner. Det gjorde att resan inte alls kändes lång eller havet stort. Vilket jag förhåller mig dubbel till – jag ville ju ha känslan av att segla över ett hav. Kan det vara så att haven har krympt för mig efter denna sommar? Östersjön är inte längre stor. Och min båt är snabb, vacker och underbar.

Åter i skärgården

  

Dagarna hade börjat bli kännbart kortare, och jag var tvungen att avbryta senast vid 20-tiden då det började mörkna på det där riktigt mörka sättet. Jag hade tänkt lägga mig på kryssarklubbs bojen som finns strax norr om Öja, istället för i den hamn som finns på själva Öja-ön, där Landsorts fyr ligger. Det berodde på att vindarna skulle bli västliga dagen därpå och öka i styrka, och då blåser det rakt in i Öjas nordhamn. Men när jag tittade till på min plotter såg jag att det redan låg en båt i den tänkta viken – en båt med AIS-sändare så att jag kan se den. Så klart ligger den då på bojen, tänkte jag. Återstod att fortsätta in till Ankarudden, där det finns en kaj som går att ligga vid. I tilltagande mörker och regn tog jag mig in mellan grund och prickar och förtöjde på kajens nock. Åh vad det var skönt att sova efter en så lång dag och efter lite justerade sovtider!

Jag fick en rejäl sovmorgon i present av mig själv nästa dag och bestämde mig sedan för att segla vidare till min älsklingsö (nåja, en av dem….) Nåttarö. Där finns en vik på dess norra sida som heter Östermarsfladen och här har jag varit varje år sedan jag var i princip nyfödd. Viken är alla barns älsklingsplats eftersom det finns en fin sandstrand innerst och man kan ligga med båt vid brygga alldeles intill. En annan fin sak med Östermarsfladen som jag uppskattar mer och mer i vuxen ålder är att den bara ligger ett näs från havet. Helt skyddad för alla vindar utom nordliga, men med havet inom höravstånd.

Dagen var solig och varm, och vinden var med mig, fin stark västlig vind. Inne i fladen var det lugnt, och helt tomt på båtar. Bryggan som brukar vara omöjlig att få plats vid låg där i solgasset och väntade på mig. Det kändes som om jag fått en otroligt fin gåva. Hela viken för mig själv, och dessutom vackert väder! Det var en torsdag i september, och andra människor var på jobbet. Tre dagar kvar tills jag också skulle vara det.

Det var nästan som att segla in i en dröm. På stranden stod plötsligt en stor dovhjort med kraftiga horn. I vassen på andra sidan bukten simmade tretton svanar. Ovanför mig flög fåglar som jag tror var falkar. En häger klev omkring i det grunda vattnet tvärs över den inre delen av viken där jag låg i sittbrunnen och sög i mig solvärmen. Efter en promenad till mina älskade klippor på utsidan av ön fann jag några rejält stora färska röksvampar som växte mitt på stranden, de räckte till en hel middag.

Fredag – och det var dags att segla vidare. Nu hade jag bara 25 sjömil kvar hem till Dalarö men jag hade ännu en hel helg innan jag behövde vara hemma. Så jag valde att via Facebook tala om att jag var i närområdet och fråga om kanske någon vän med båt ville komma ut och träffa mig. Det ledde till att min närmaste båtgranne hemifrån bryggan kom ut och mötte upp på en liten ö alldeles nära Dalarö. Min invänjning tog alltså nya steg. Han seglade också ensam, så vi trasslade ihop lite mat var för sig som vi åt tillsammans. Jag fick höra senaste nytt från Dalarö, där det största samtalsämnet var den varg som dykt upp hemmavid.

Nästa dag valde vädret att fortsätta vara tillmötesgående. Jag gled vidare på en våg av skärgårdsnjutning och smög mig förbi Dalarö under lördagen på väg norrut, för att möta ännu en ensamseglande vän.

Den sista natten innan jag återvände till hemmahamnen på Dalarö, låg jag och min vän med våra båtar på Kalvholmarna, strax söder om Björnö på Ingarö, i skydd för den nu nordostliga vinden. Nu var det fredag kväll och holmarna ligger nära till som första natthamn för en helgsegling så här var det snart fullt med båtar. Jag pratade mer med mina båtgrannar än jag annars brukat göra här hemma – kanske en följd av min resa? Jag känner mig mindre blyg och rädd att prata med människor, mer glad för de möten som uppstår. Som med familjen intill som bodde fyra och en hund i sin första båt, en liten snipa med salongen under öppen himmel när inte kapellet låg på. Eller grannen på andra sidan om oss ensamseglare, ett par med en stor 50-fotare som vi pratade så mycket med att det slutade med att vi blev nedbjudna på vin i kristallglas. Vi gengäldade generositeten med ylande Evert Taube sång, som kanske inte uppskattades till hundra procent. Så kan det gå.

Komma hem. Hem?

Så var det bara en dag kvar. I hård nordost hissade jag segel i skydd av Kalvholmarna, vände båten och seglade söderut mot Dalarö. På bara ett par timmar var jag framme. I viken utanför hamnen pågick kappsegling med klubbens C55.or, och jag kunde se att de just gått i mål. Så jag passade på att använda deras mållinje till att göra detsamma. Det var väldigt roligt att bli emottagen på ett sådant sätt, även om mållinjen inte var för mig egentligen….

Men nu var jag alltså slutligen hemma igen. Hemma? Ordet hemma hade blivit problematiskt för mig. Mitt hus, som varit uthyrt inklusive min katt Tigris, hade väntat på mig och stod redo att ta emot. Men huset kändes främmande. Rummen kändes för stora och sakerna för onödiga. Hängrännorna behövde rensas och läckande vattenledningar åtgärdas. Alldeles för många krukväxter behövde vatten och mitt kontor var ingenkläggat av flyttkartonger med onödvändiga kläder, böcker och prylar. Vad av allt detta hade jag saknat under dessa drygt hundra dagar? Ingenting. Absolut ingenting.

Att komma hem kändes som ett motstånd. Mycket av det jag gjorde som hörde till att komma hem, som att packa upp kläder och planera arbetsmöten och vattna blommor och ge katten mat, fick mig att bli alldeles matt som om jag utkämpade en inre kamp om vilken verklighet jag ville leva i.

Så vilken verklighet vill jag leva i? Kan jag ta med mig något av det förhållningssätt av glädje och lugn och öppenhet som jag hittat i mig själv under den här resan för att fortsätta leva med den grundkänslan även i mitt liv på land? I början kändes det omöjligt att få ihop. Men sedan jag accepterat att jag är annorlunda nu och därmed kanske kan göra saker på ett annorlunda sätt än tidigare, släppte stressen. Jag har hittat ett lugnare tempo och samlar fortfarande kraft och fyller på mig genom seglingar varje helg. Och inte minst genom beslutet att inte sluta segla. Båten stannar i sjön i vinter, och det blir mer ensamsegling.

Nu arbetar jag igen i ett tempo som är ganska högt men jag arbetar med stor glädje eftersom jag har världens roligaste och friaste jobb, som också har gjort det möjligt att freda tid för den här sommarens resa. Med en stor känsla av tacksamhet över vad jag har fått vara med om och över alla vackra möten med platser och människor som givits mig går jag in i hösten tillsammans med Esmeralda II. Ser fram emot att planera höst och vinterseglingar varav vissa kommer erbjudas att komma med på. Håll utkik här på hemsidan och på Vind o Vatten på Facebook.

Mot Dalarö.


«

Comments

  1. Suck! Hemma igen! Men jag vill ha mer av dina fina seglingsskildringar och upplevelser, som så väl stämmer med mina egna känslor för seglarlivet. Ser fram mot kommande (hoppas jag) föredrag och nya äventyr. Stort tack för det som varit!

  2. Malin Norrvi
    oktober 9th

    Har följt din segling på lite avstånd, lite sorgligt att avsluta. Tack för fina inspirerande skildringar som slår an något i min egen längtan… Ser fram emot flera! Skildringar alltså. 🙂

  3. Per Karlbom
    oktober 11th

    Trevlig läsning som inspirerar till fortsatt drömmande om att kasta loss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *