Att sätta sitt liv i rörelse

Det finns olika nivåer att beskriva långsegling på. En nivå, eller ”lager” är den som handlar om förflyttning från plats till plats, att följa väder och vindar, att planera och utrusta båten, att lära sig vad som krävs för att förflytta sig med hjälp av segel och motor genom vädersystem och till olika platser med olika förutsättningar. Det skrivs mycket om det. Det handlar om vilken utrustning man ska ha, om äventyren som kan uppstå på havet, om dramatiken. Vi gillar kanske att skriva och läsa om spänning. Sådana skildringar är i alla fall vida spridda.

En annan nivå kan handla om drivkrafterna, viljan, önskan, längtan och meningen med alltihop. Balansgången mellan längtan och kunskap, mellan mod och förstånd. Den resa som försiggår inom den som seglar, och mellan hen och den fysiska världen. Den nivån dyker jag ofta ner i nuförtiden.

Idag var jag på Stromness museum och hittade flera pärmar med utklipp av världens alla segelfartyg som någon samlat och som jag fick bläddra i. Jag färdades i minnet tillbaka till min barndom då jag satt och bläddrade i pappas fotoalbum med bilder av fullriggare och skepp. Han hade seglat på ett av dem, och jag har vuxit upp med historierna om seglingar till fjärran länder. Tänk om pappas skepp Najaden fanns med i samlingen av alla världens segelfartyg där på museet… Bilderna jag såg som barn ledde mig in på drömmar om seglingens väg. Men inte bara bilderna. Vi bodde på båt varje sommar och seglade runt bland öarna utan att någonsin komma särskilt långt. Båten som plats att bo på, som flytande hem och möjlig farkost för att förflytta sig inympades tidigt i mig. Och så dessa fartyg. De representerade något viktigt.  En slags längtan efter att nå något bortomliggande, och också att bara få vara därute på havet och ta emot det som kommer. Att härda ut och ta sig igenom.

På Stromness museum som är ett av de mest intressanta museer jag upplevt, finns samlingar av föremål som i första hand samlats in lokalt på Orkney. Familjer har hittat stenåldersfynd i sina åkrar, Orkneybor har gjort upptäcktsresor till Grönland och Afrika och kommit hem med artefakter, djur har stoppats upp och fjärilar och fågelägg sorterats. Det är som det var förr.

 

En utställning pågår tillfälligt här och på Samtidskonstmuseet i Stromness, med titeln Conversations with magic stones. Perspektivet är stenar som färdats,  samlat på och flyttat mellan människor, snarare än perspektivet att människor samlat på stenarna. För stenarna överlever oss människor många många gånger om. Stenar som använts i olika syften och som bytt funktion och vilat på någons spiselkrans eller fönsterbräde ett tag.

Här är vi, en liten stund på jorden, medan stenarna snurrar runt och återbrukas och blir till värdefulla föremål eller bara skräp på gatan. Hela Orkney är byggt av sten, såväl de 5000-åriga fynden vid Skara Brae och nyligen funna fynden vid Ness of Brodgar, som de modernare husen.

Allt det här, alla dessa stenar, överlever mig. Men nu lever jag, nu är jag rörlig, nu kan jag sätta mitt liv i rörelse och förflytta mig över historiska vatten och själv skapa historier. Det är bara nu jag har chansen, och nuet blir därför viktigt för mig. Nuet kan vara vad som helst och när som helst. Nuet går inte att planera, det bara kommer till mig i varje sekund. Ingenting annat än nuet existerar, men i nuet samexisterar alla levande och ickelevande. Som stenarna som rörts av människohänder i hundratusentals år. Som vattnen som gjort jorden möjlig att leva på för oss lika länge. Som gjort det möjligt att segla.

Jag vill delta i livet genom att delta i detta nu, hela tiden. Och det gör jag bäst genom att segla.

Min besättning kallar mig ibland romantiker. Det är säkert sant på sitt sätt. Jag älskar att tänka att jag är fri, obunden, flytande och med en vilja och önskan som styr mitt liv. Jag älskar att få lust med saker, att leka. Häromdagen körde vi ut för att låta motorn få sig en rejäl urblåsning för att få bort sot. På vägen in mot Stromness igen, blev jag klar över att vi just nu bevittnade starten på den starka inåtgående strömmen i Hoy Sound, infarten från Atlanten till Scapa Flow där ett 50tal skepp ur den tyska flottan ligger sänkta sedan första världskrigen. Jag ville in i strömmen. Känna på den. Det var helt vindstilla så det fanns ingen risk för vind mot ström, vilket kan skapa farliga vågor. Vi körte rakt in i strömmen på öppet vatten, den är starkast där det är djupast. Efter ett par minuter hade vi sex knops motström och vattnet virvlade omkring oss, drog i båten och visade att det inte längre var vi som bestämde. Genom att svänga åt sidan hade vi strax inte längre någon ström som saktade ned oss utan i stället en som kastade oss sidlänges. Genom att sikta långt vid sidan av målet färdades vi snett genom strömmen och var strax ute ur dess grepp. Jag lär mig om detta för mig nya, genom att leka och undersöka, och genom att jämföra med strömatlas och andra hjälpmedel. Annette filmade, de få minuterna vi var där, eller var det sekunder? Strömmen färdas fram och åter därute, trycker vattnet in eller ut mellan Hoy med sina stora mjuka berg och det låglänta Mainland med Stromness och alla de forntida lämningarna. Här är vi nu, och ännu någon dag. Sedan ska strömmen få spotta ut oss och vattnet ta oss åt sydväst när vindarna tillåter. I natt blåser vinden hårt från Cape Wrath.

För den här gången ska vi lämna Orkney, med dess flata stenar och goda öl, med dess helgon St Magnus och dess strömomspunna öar fulla av minnen från stenåldern. Nu kommer nya öar att möta oss. Nu ska vi prova fiskelyckan på Atlanten och runda Cape Wrath , den nordvästliga udden på Skottlands fastland. Min Raymarine-autopilot ska få styra oss över ett vindstilla hav till en början (den styr nästan jämt), och jag ska prova min nyinköpta fiskeutrustning. Vi är på väg till Ullapool för att släppa av Annette, och så blir jag ensam i nästan en vecka igen i väntan på Eva och Lina. Då ska jag segla på egen hand igen om vädret vill mig väl. Häromdagen kom en 40 fots båt in mittemot oss med en ensamseglande kvinna i sextioårsålden. Hon hade seglat nonstop från Tobermorry, långt ner på skotska kusten, och det hade tagit henne två och ett halvt dygn. ”I win all the arguments” svarade hon leende på frågan hur det var att segla ensam så länge i dessa vatten.

Det känns bra att få en förebild. Inte när det gäller att vinna alla diskussioner, jag lyssnar gärna på min besättning, och ger mig om jag har fel. Men jag har en dröm om ensamsegling som smyger sig på. Det är inget jag hittat på, det bara dyker upp och pockar på uppmärksamhet. Precis som min längtan att långsegla har gjort i hela mitt liv. En skatt väntar på mig någonstans.

   
En sista tur till Standing stones of Stennes innan avfärd.

 

 


«

Comments

  1. Intressant å spännande att följa dig. 👍😊

  2. Søren
    juli 12th

    Hej Birgitta
    Hvor er det skønt at følge dig på din færd med og mod strømmen, vindene og det til tider barske, til tider blikstille hav. Tak for dine spændende skriverier!
    De inspirerer også mig, så jeg kommer i tvivl, om jeg alligevel skal beholde den båd, jeg har liggende i Christianshavn, i stedet for at sælge den, nu hvor min makker er flyttet til Ærø og ikke længere kan være med ombord.
    De seneste dage, hvor jeg har kæmpet med at få min 20 år gamle bil klar til at passere det obligatoriske bilsyn/provning, som jeg netop kører til nu, har jeg ellers tænkt, at det ikke går at passe en 40 år gammel båd også.
    Men måske? Selv om ensom-sejling nok aldrig bliver min sport, findes der jo, som du nævner, så mange glæder ombord også med mandskab, som jeg gerne tager diskussionerne med – og det kan være sjovt, nogle har fx svært ved at indse, at der kun kan være een kaptajn på båden, men sådan er det jo, ha ha 🙂
    Kram fra Søren

  3. Poetiskt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *